Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

var nära på att tappa balansen när kniven slant på metallen och flög ur hans hand. Han svor för
sig själv.
Ilsket rätade han på sig, fast besluten att på något sätt ta sig ut härifrån. Han övergav för
tillfälligt dörren och började istället undersöka sin lilla cell. Stenarna var skrovliga och kalla av
fukten som bildade små droppar på dem. Det tog inte lång stund för honom att undersöka hela
cellen. Han kunde inte hitta så mycket som en spricka i murbruket.
Han visste inte vad han hoppades att hitta men han kom ihåg cellen i borgen i Sulwaträsket.
Av någon anledning hoppades han på att hitta en liknande hemlig dörr här inne, men han visste
att det var lönlöst. Istället började han återigen känna på dörren. Han fick upp kniven som låg på
marken och kunde dystert konstatera att spetsen var böjd och trubbig efter att ha slagit i
metallplattan. Han hittade en liten springa mellan två plankor och där tryckte han med all kraft in
kniven. Han fick lirka lite medan han pressade och till slut försvann ett par centimeter av bladet
in mellan plankorna. Upprymd över den segern började han försiktigt bända i hopp om att få loss
en bit av träet. Han tog i mer och mer tills han slutligen hängde på kniven med hela sin tyngd.
Knivbladet gick av med ett skarpt klingande läte och Tar dråsade ihop på marken när hans
stödpunkt försvann.
Svärandes reste han återigen på sig och kände igenom sin utrustning. Till sin besvikelse
hittade han bara en kniv till i bältet. En liten dolk som inte skulle hålla för att hacka sönder
dörren. Besviket satte han sig med ryggen mot väggen för att fundera. Det var bättre att han
sparade sin hela kniv istället. Med lite tur kunde han kanske överrumpla vakterna när de kom för
att ge honom mat. Om han skulle få mat. Chratunga tänkte kanske svälta honom tills han var redo
att prata. Han kände sig plötsligt mycket trött. Han hade hoppats att så snart Tasrun inte höll
honom under uppsikt så skulle allting bli enklare. Nu var han osäker på allting och om han inte
kunde dyrka sig ut visste han inte riktigt vad han skulle ta sig till. Han drog upp benen mot
bröstet och lade försiktigt upp sin brutna arm i knäet så att den var skyddad mot fukten. Det
värkte och bultade i den skadade armen. Han slöt ögonen och snart somnade han med huvudet
lutat mot den skrovliga stenväggen.
När han vaknade igen var han desorienterad och visste inte vilken tid det var. Sen kom han
ihåg vart han befann sig och suckade tungt. Det värsta var ändå att inte veta hur länge han sovit,
om det var fem minuter eller fem timmar. Ljuset som strilade in genom det lilla fönstret i dörren
lyste lika klart som förut, åtminstone tyckte han det. Han trodde inte att han sovit särskilt länge,
272