Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

sig själv för att hon inte varit mer vaksam. Arg på Tar för att han inte väckt henne istället för att ta
saken i egna händer. Men samtidigt var hon förvånad och tacksam över att han vakat över henne.
Hon bestämde sig för att verka oberörd. Så vitt hon kunde avgöra var det inte männen runt henne
som var den egentliga faran. De red vidare under tystnad. Ju mer Tife funderade på det hela desto
argare blev hon. Tänk om hon vaknat mitt i natten med honom över sig. Vad skulle hon ha gjort
då? Dödat honom? Tänk om han var starkare? Hon skulle ha slagit tillbaks, men förnedringen att
ligga där. Hon skakade på huvudet. Det hade inte hänt, det var bara tankar. Men de vägrade
försvinna. De letade sig hela tiden in i hennes huvud och hon såg olika bilder framför sig om och
om igen. Till slut var hon så upprörd att hon inte kunde sitta still i sadeln längre. Hon skulle
skälla ut Narim. Ställa honom till svars. Hon satte hälarna i sidan på hästen som direkt lydde och
gjorde sig redo att rida ikapp mannen framför henne. Tar lutade sig fram och tog blixtsnabbt tag i
tyglarna på hästen. Tife tittade förvånat på honom med något mörkt i blicken.
”Lugna ner dig. Ingenting hände inatt. Jag sa ju att jag tog hand om det.”
När Tife inte sa något på en lång stund fortsatte Tar.
”Du kan vara lugn, han är inte sån. Han är avundsjuk på mig därför att jag har en kvinna som
sällskap. Därför försökte han provocera mig med det enda han kunde komma på. Att ta dig ifrån
mig. Du kommer bara att göra allting värre om du gör något ogenomtänkt nu. Jag lovade ju att se
efter dig så länge vi håller ihop. Jag håller mitt ord.” Tar tittade henne länge i ögonen och hans
grå ögon tycktes bränna sig fast i hennes.
Tife stirrade trotsigt på honom, men sedan vände hon bort ansiktet för att Tar inte skulle se att
hon rodnade. Ingen hade någonsin försvarat henne på det sättet förut. Dessutom kände hon sig
dum för att hon skulle skälla ut Narim. Han skulle säkert bara förneka allting. Hon hade all
anledning att vara arg på Narim, men hon visste att Tar hade rätt. Ingenting hade hänt och Tar
hade förmodligen rätt om Narim. Han var avundsjuk på Tar och försökte bara provocera honom.
Ju mer hon tänkte på det desto rimligare lät det. Hon bestämde sig för att släppa det hela. Men
hon skulle vara mer på sin vakt hädanefter. Om Narim, eller någon annan försökte göra något
med henne skulle hon ha sina dolkar redo. Det lovade hon sig själv.
När de red vidare genom skogen började de småprata. Båda två insåg att de knappt kände
varandra. De hade träffats för bara ett par dagar sedan men hade redan genomlidit en hel del
tillsammans.
Tar fick veta att Tife vuxit upp i en liten by utanför Collcott. Hennes föräldrar hade varit hårt
77