Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

”Jag har aldrig sett dem själv men jag har hört historier om dem. Tills idag visste jag inte om
det var sant eller inte. Jag vet inte hur det är möjligt, men på magisk väg delar de på ett och
samma medvetande. Såg ni hur de andra ryckte till när vi fällde den första?” De andra nickade.
Casha reste sig upp och vinglade iväg mot en av borgalernas yxa som låg ett par meter bort.
Han fick kämpa för att få upp den, men lyckades till slut balansera den på högkant så de såg hur
den såg ut. Den var nästan lika lång som Casha och tycktes smidd i ett enda stycke järn. Det var
en tvåeggad stridsyxa och de väldiga halvmåneformade bladen var stora som mindre pilbågar.
”Det skulle vara dåraktigt för en vanlig människa att försöka använda ett sådant här vapen i
strid. Man skulle kunna svinga det en gång innan man av tyngden antingen skulle följa med
vapnet eller tappa det.” Casha släppte yxan och den föll till marken med en dov duns. Han
stirrade tankfullt ut i skogen medan han funderade.
”Om jag kommer ihåg rätt så delar de här monstren på styrka och intelligens. När en av dem
dör får de andra den dödes egenskaper. Det var därför de kunde svinga de här ohyggliga vapnen
med sådan lätthet.” Han petade menande med foten på yxan.
Casha skakade återigen på huvudet åt bedrövelsen. Han tittade dystert ned på de döda
borgalerna som låg på marken. Plötsligt böjde han sig ner och synade armen på den borgal som
saknade huvud. Han vände sig snabbt om och hittade snart armen från den andra borgalen, den
som Faris blixt slitit av.
”Titta här”, sa Casha och pekade på de båda armarna. Där fanns ett stort långt ärr som löpte
tvärs över ovansidan av överarmen. De andra reste på sig och kom närmare för att se efter vad
Casha pekade på. Det fanns ett likadant ärr på alla döda borgaler.
”Vad betyder det?” Ville Gland veta.
Casha drog fingrarna genom håret medan han funderade.
”Jag tror det är någon sorts gradbeteckning för de här monstren.”
”Vad då för gradbeteckning?” Gland lät arg. Han var inte på humör för gåtor.
Casha stirrade på den döda borgalen på marken. ”Jag har för mig att de här borgalerna lever
för att strida. Den gruppen vi nyss slogs mot har ju bara ett ärr på sina armar. Jag tror att den
borgal som överlever går upp ett steg på skalan. Det verkar logiskt. Den sista överlevande
borgalen i varje grupp har ju styrkan från alla de andra borgalerna. Alltså måste den borgalen
koppla samman sitt sinne med andra som också har hans styrka.”
”Hur vet du det här?” Gland var fortfarande inte övertygad.
85