Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

gömstället tills han kunde ta sig ut. De skulle förmodligen inte leta efter honom här, från stället
han precis brutit sig ut ifrån. Han hoppades innerligt att han hade rätt.
Tar såg sig omkring. Han hittade en cell som var tom alldeles intill trappan. Han smet in där
och drog igen dörren om sig, men han var noga med att lämna en glipa så att den inte skulle gå i
baklås. Hade han varit tillräckligt tyst? Fångarna här nere kanske var så pass desperata att de
skulle förråda honom om de visste att han gömde sig mitt bland dem. Det var en risk han inte
kunde ta. Någonstans längre in i fängelsehålan hostade någon ynkligt, men inga andra ljud
hördes.
Han sjönk ner mot väggen och drog upp knäna under sig. När det blev natt skulle han kunna
ta sig ut. Det måste gå. Han skulle bege sig västerut. Han var tvungen att hitta Casha. Med hans
hjälp skulle de kunna återvända till Mosulwa och befria de andra från den sjunkna borgen. Han
stirrade framför sig och sköt bestämt bort tanken på att de kanske inte var vid liv.
Kapitel 28
Kellar och den venloriska armén hade tappert försvarat Vargpasset i flera dagar och det såg ut
som om de faktiskt skulle kunna vända den hopplösa striden till deras fördel. Den dravanska
armén hade förlorat enorma mängder soldater när de gång på gång försökt storma de
försvarsställningar som den venloriska armén byggt upp. Gång på gång hade deras anfall blivit
nedslagna och snart låg liken i stora högar i passet. Det verkade också som om deras nattliga räd
hade fungerat bra. De kunde se hur några av fienderna som anföll såg sjukligt bleka ut och några
kräktes medan de ryckte fram. Det var få av de sjuka som ens kom fram till deras försvarslinje.
Den dravanska armén hade också blivit sinkad av att de inte längre kunde ta sig fram i passet.
Liken var helt enkelt för många och de som ändå försökte bryta sig igenom deras försvarslinje
fick klättra över kropparna eller ta omvägar runt dem. De blev lätta byten för de venloriska
pilarna.
De dravanska soldaterna hade till slut burit fram olja för att bränna kropparna. Det hade varit
en utdragen och mödosam process. Hela tiden hade de varit i fara för att bli nedskjutna och de
venloriska soldaterna gjorde också snabba utfall mot de soldater som bar ut olja och deras små
eskorter. Till slut hade de, mer tack vare envishet än taktiskt tänkande, lyckats sätta eld på liken
som fyllde passet. Den dravanska armén hade män att ta av, men det verkade faktiskt som att
282