Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

Gland reste sig bryskt upp och han lät lika bister som han såg ut.
”Då hämtar vi resten av stenarna innan Garland får tag på dem och gömmer dem på något
säkert ställe. Jag kan ha mina mannar redo…”
Valgone viftade med handen och avbröt honom.
”Så enkelt är det inte pojk. Väktaren som Garland fick tag på avslöjade vart vindstenen var.
Den väktaren hette Torjie.” Valgone gned sig frenetiskt på sitt kala huvud medan han funderade.
”Jag vet som sagt inte hur Garland kunde få Torjie att tala. Det som är ännu konstigare är att
Torjie avslöjade platsen för vindstenen. Det var den elementstenen som jag hade ansvar för. Vi
får aldrig reda på varför Torjie inte avslöjade sin egen sten, men jag misstänker att han gjorde det
för att köpa oss lite dyrbar tid. Kanske avslöjade han gömstället för vindstenen för att hans eget
gömställe var bättre. Kanske visste han inte om jag var i livet eller inte. I så fall skulle en av de
andra stenväktarna kanske ha en bättre chans att hämta de elementstenar som Garland inte fått tag
på. Jag vet helt enkelt inte. Det viktiga är att vi nu vet vad Garland planerar. Torjie kunde ha
avslöjat platsen på en sten till men det gjorde han som tur var inte.”
Gland såg plötsligt ännu större ut där han stod rak i ryggen.
”Vad menar du med ’en sten till’? Vet du inte vart ni gömde stenarna?”
”Just precis. Som en säkerhetsåtgärd gömde vi endast den sten vi hade ansvar för. Mitt ansvar
var vindstenen, den har Garland redan eftersom Torjie av någon anledning gav honom den
ledtråden. Sedan fick vi instruktioner av en, endast en, annan väktare vart han gömt sin
elementsten. Det innebär att varje väktare av oss fyra bara visste vart våran egen sten fanns, samt
vagt var en annan fanns. På varje gömställe lämnade vi den ledtråd som vi fick av den andra
stenväktaren i kedjan. Ledtråden pekade åt det håll som nästa sten var gömd på. På det sättet
visste ingen av oss fyra vart alla stenar befann sig för att vi inte skulle kunna tala om det för
någon, vare sig vi ville eller inte. Vi kom överens om att det var det bästa sättet. Stenarna skulle
vara gömda och ingen skulle kunna hitta och bruka alla fyra samtidigt. Förstår ni?”
Valgone såg att maskineriet i deras huvuden gick för högtryck när de försökte pussla ihop
bitarna han givit dem. Faris klappade tankfullt Väs på huvudet.
”Som en skattkarta?”
De stirrade på den lilla flickan men sedan brast Valgone ut i ett bullrande skratt.
”Du är klok du flicka lilla. Ja, ungefär som en skattkarta.”
”Då tror jag att jag förstår vad du menar. Man kan alltså inte hämta alla elementstenar på en
130