Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

innan han bryskt lyfte ned honom från hästen och ställde honom på marken. Huvudet pulserade
av smärta och Tar famlade efter stöd för att inte falla omkull. Tasrun höll honom märkligt nog
uppe med en arm runt hans midja.
Tar kunde inte begripa vad mannen höll på med. Varför slog han först halvt ihjäl honom för
att sedan vara vänlig och hjälpa honom att stödja sig när han behövde det? Tar svalde en klump i
halsen när det gick upp för honom att det helt enkelt var enklare för Tasrun att föra en man som
själv kunde gå den långa väg det var till Collcott, än att låta honom färdas som en säck potatis på
hästryggen.
Tasrun räckte honom en vattenflaska och han tog fumligt emot den. Det var då han såg att
hans vänsterarm var spjälad. Tasrun hade brutit av den under misshandeln som om den vore en
torr kvist. Några av hans fingrar på vänsterhanden var också brutna och plötsligt sköt en
förblindande smärta upp genom armen på honom. Han höll på att tappa vattenflaskan men
återigen var Tasrun där och hjälpte honom. Till slut hade han samlat sig så mycket att han kunde
dricka ett par klunkar vatten som ledde till en hostattack och förnyade vågor av smärta.
”Förstår du nu”, frågade Tasrun med känslokall röst, ”att du är min fånge?”
Han väntade tålmodigt medan Tar desperat slickade sig om läpparna medan han letade efter
ett svar. Det fanns bara ett svar. Tar visste att han var Tasruns fånge. Inte värd mer än ett
klädesplagg som lätt kunde slängas bort eller slitas sönder.
”Jag förstår”, sa han till slut.
”Bra. Då kanske vi slipper fler otrevligheter under den tid vi färdas tillsammans. Jag finner
inget större nöje i att misshandla en fånge, men det är viktigt att du förstår att det inte finns något
du kan göra. Du är min nu.”
Tar nickade matt, han orkade inte svara. Han kände istället att han blev tung i huvudet och när
han tittade upp började synfältet långsamt krypa ihop. Synfältet krympte snabbt till en rund liten
cirkel och till slut till en prick. Sedan kände han snarare än såg att han började falla mot marken.
Sedan mindes han inget mer på en stund.
När han vaknade låg han återigen på hästryggen och Tasrun ledde stadigt hästen i dess tyglar
norrut. De hade sedan dess turats om att rida på hästen medan den andre gick bredvid. Tar trodde
inte att Tasrun någonsin blev trött för han visade inga tecken alls på något sådant, men han
verkade av någon anledning tycka om att rida på hästen. Ibland gick de båda bredvid hästen men
oftast fick Tar rida på den för att spara tid. Trots det hade de inte bråttom och resan norrut tog
260