Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

och riskera att falla ned igen. Till slut försvann Gland och Faris över kanten där uppe och strax
därefter kunde Tife och Valgone mödosamt häva sig upp de också. Gland böjde sig ned och drog
upp den gamle mannen först och sedan Tife. De flämtade av ansträngningen men var samtidigt
oändligt glada och tacksamma över att vara ute ur det hopplösa fängelset.
Ett dån hördes och vattnet virvlade och skummade som om en damm plötsligt brustit. Det
svarta vattnet forsade tillbaks för att täcka det tomrum som funnits där sekunderna innan. Det såg
ut som hela dammen tog ett djupt andetag när det störtade tillbaks ner i djupet och begravde
tunneln de färdats igenom. Svallvågor slog upp på stranden och vattnet bubblade oroligt, sedan
blev allt lugnt igen. Det var över på ett par sekunder.
Faris var blek, men såg mycket nöjd ut när hon gav Valgone vattenstenen och han bara
stirrade på henne när han långsamt stoppade ner den i sin ficka igen.
”Det där, flicka lilla, har jag aldrig sett maken till. Hur lyckades du med det?”
Faris ryckte på axlarna och klappade Väs på huvudet. ”Jag gjorde ingenting särskilt. Det var
ganska lätt att använda den magiska stenen.”
Gland och Tife stirrade hänfört på den lilla varelsen som stod framför dem och log. Det var
sannerligen en märklig liten flicka.
När de oskadda kommit upp ur vallgraven var det ljust i träsket. De trodde att de fortfarande hade
ett par timmars ljus innan det skulle bli mörkt igen. De bestämde raskt att de måste ta sig ner i
borgen igen för att leta efter Tar. När de återigen kom fram till tornet som stack upp ur marken så
såg de med fasa de tre döda monstren. De förstod inte varför de var döda förrän Gland hittade en
ny uppsättning fotspår som ledde runt kupolen. De visste inte vem de tillhörde, men det var
mycket oroväckande. Kanske hade Chratunga skickat ut fler av sina män för att hämta eldstenen,
eller också kanske det var någon som gått vilse. Men vem skulle ha hamnat vid tornet här, för att
sedan gå vilse?
Faris stirrade frånvarande ut i träsket. ”Tar är inte kvar här längre. Jag kan inte känna honom
någonstans.”
Valgone vände sig mot flickan. ”Vet du vart han är? Eller vem som varit här?”
Hon skakade på huvudet och med ens såg hon ut som den lilla flicka hon var. Läppen skälvde
och hon fick svälja för att inte börja gråta.
”Jag vet bara att han inte är här längre. Jag vet inte vart han är.” Hon slängde sig i famnen på
194