Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

Han var tvungen att svälja ett par gånger innan han kunde svara.
”De är döda. I raset. Allihop. Jag var den enda som kom på rätt sida och de andra hamnade
under…” Rösten bar inte längre.
Tasrun synade honom noggrant. ”Visa mig”, var allt han sa.
Tar sjönk ner på knä. Alla krafter hade runnit ur honom och han kände sig trött och matt. Han
ville döda Tasrun på fläcken men han hade inga krafter till att försöka. Han nickade bara svagt
som svar.
”Vad heter du? Min uppdragsgivare hade inget namn på dig eller kvinnan, bara en bild.”
”Tar”, rösten var inte mer än en viskning.
”Då så, Tar. Du har ett pris på ditt huvud och jag är här för att hämta det. Du är min fånge nu
och den här varningen får du bara en gång. Jag kommer inte bakbinda dig eller göra något mot
dig så länge du håller dig lugn. Men försöker du fly kommer jag få dig på andra tankar, det lovar
jag. Försöker du fly en andra gång kommer du råka mycket värre ut. Försöker du fly fler gånger
blir det en otrevlig färd till Collcott för din del. Andra har försökt fly före dig men ingen har
lyckats. Jag är bra på det jag gör, tro inget annat. Du får till och med behålla dina vapen som ett
bevis på respekt.”
Rösten var skrämmande lugn, som om han visste att han redan hade fjättrat Tar med osynliga
bojor. Tar kunde bara nicka. Om hälften av de historier han hade hört stämde om Tasrun så var
han illa ute, han visste vad prisjägaren gick för. Han visste också att han var tvungen att försöka
fly, om de skulle till Collcott kunde det bara innebära att de skulle till Chratunga och det var hans
dödsdom. Han visste också att han inte kunde slåss nu, han var tvungen att göra som prisjägaren
sa tills han orkade kämpa.
Tasrun hjälpte honom nästan vänligt upp på fötter och så begav de sig ner i borgen igen.
Det hade tagit dem lång tid att komma till korridoren där taket hade rasat in och tillbaks ut i
träsket igen. Tar var bedrövad över synen i korridoren som det fladdrande ljuset från facklan lyste
upp. Ingen kunde ha överlevt det raset och även om hans vänner hade gjort det var de fast bakom
rasmassorna för evigt. Tasrun undersökte noggrant stenarna och marken och var till slut nöjd med
det Tar hade sagt. Även om de hade överlevt, vilket var osannolikt, så var de instängda bakom
rasmassorna. Han hade också försäkrat sig om att det inte kunde finnas någon annan väg ut och
sedan hade de mödosamt tagit sig ut igen. Det var fortfarande ljust när de kom ut ur borgen. Tar
184