Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

anta stup på sidorna att en man ensam skulle kunna försvara det. För säkerhets skull skickades
drygt tvåhundra man upp i bergen för att hålla ställningarna där om den dravanska armén mot all
förmodan skulle skicka soldater dit upp.
De hade också kontinuerligt skickat ut spanare genom Vargpasset för att se om den dravanska
armén var på frammarsch men hittills hade den inte rört sig. Kellar undrade vad de väntade på
men sedan insåg han att han förmodligen skulle vara tacksam för den korta men lugna tid de hade
framför sig. En sak som oroade honom var att spanarnas uppgifter om storleken på den dravanska
armén och deras enheter stämde förvånansvärt bra med Jholldos redogörelse. Kellar undrade om
mannen verkligen hade varit så dum i slottet eller om det låg något annat bakom? Han kom inte
fram till någon slutsats hur han än grubblade på det så han släppte det. De visste i alla fall vad de
hade framför sig.
Soldaterna var lågmälda och samlade när de gick och lade sig den natten. Kellar hade svårt att
somna men slocknade till slut av ren utmattning.
På morgonen när han vaknade var större del av armén redan på fötter. I gryningen hade en
spanare kommit tillbaka och rapporterat att den dravanska armén hade börjat röra på sig. Den var
på väg mot Vargpasset. Kellar visste att det skulle ta dem flera timmar att ta sig in i passet, så han
försökte långsamt äta frukost, men han hade ingen aptit.
En timme senare gav han tillsammans med Produs order om att samtliga soldater skulle göra
sig redo. Sedan begav de sig av in i passet. Kellar ville stå längst fram när den dravanska armén
marscherade inom räckhåll för dem.
Han red högrest mitt ibland sina soldater och deras sköldar och vapen glimmade i det svaga
morgonljuset. Solen färgade de smala molnstrimmor som dröjt sig kvar efter natten rosa. Det
skulle bli en fin dag. En dag där man borde glädjas åt det varma vädret och njuta av sällskapet
från sina nära och kära. En dag då man borde ta ett dopp i en skogssjö. Det skulle bli en blodig
dag.
När de kom fram till befästningarna vid fronten stannade de och väntade. Kellar satt lugnt på
sin stora häst och inväntade den dravanska armén. Det var tyst i passet och han var knappt
medveten om de tusentals soldater som befann sig där. Friden förstördes bara ibland av en
lågmäld viskning eller knarret och skramlandet av rustningar när soldaterna rörde på sig.
Kellar drog en djup suck och sedan vände han försiktigt på hästen genom att bestämt dra i
tyglarna. Han gned sig frånvarande på högerarmen över såret efter anfallet några kvällar innan.
224