Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

fanns tecken på fara eller något annat som kunde vara bra att veta. Tife hade till en början
protesterat när hon gång på gång fick laga mat, men sedan hon smakat på de andras stuvningar
bestämde hon sig för att hon lika gärna kunde göra maten. Det var inte det att de andra inte kunde
laga mat, den bara smakade ingenting. Männen tuggade glatt i sig kött, bröd och grönsaker utan
att fundera det minsta på smaken, bara de blev mätta var de nöjda, men när de ändå hade lite salt
och peppar med sig kunde hon lika gärna krydda maten åt dem alla. Tife trodde att de, kanske
med undantag för Faris, skulle äta råa kaniner om de inte hade något annat och inte orkade göra
upp eld.
Tar hade under veckan som gått spenderat sina vaktpass under nätterna med att försöka utröna
om han kunde göra något med sin nyfunna magiska förmåga. Han brukade sätta sig en bit bort
från de andra och göra som Valgone föreslagit. Han tömde sig på tankar så gott det gick och
koncentrerade sig. Till en början visste han inte vad han skulle koncentrera sig på, men sedan fick
han en idé. Han fiskade upp läderpåsen med ädelstenar han fått av Valgone och letade genom den
efter en lämplig sten. Han fick upp en liten röd sten, det var samma som Tife hade givit honom
när de förseglade sitt avtal att se efter varandra under tiden de färdades tillsammans. Han
studerade den noga och lade varje liten detalj på minnet. Den var röd, sexkantig, välslipad och
ungefär lika stor som toppen av hans pekfinger. Ädelstenen skimrade matt i brasans svaga sken.
När han koncentrerade sig föreställde han sig den röda ädelstenen svävandes i ett svart tomrum.
Det var svårare än han trodde att hålla kvar den bilden utan att andra tankar kom virvlande och
blandade sig i men han blev långsamt bättre på att bibehålla bilden av stenen för sitt inre.
De första två nätterna hände inget men den tredje natten kände han något. Han varseblev
naturens ljud på ett sätt han aldrig tidigare upplevt. Plötsligt hörde han en råtta en bra bit bort
skrika till när en uggla satte klorna i ryggen på den. Han såg för sin inre syn hur ugglan segervisst
flög iväg med sitt byte till ett träd i närheten och Tar insåg att det faktiskt var precis vad som hänt
och inte bara en syn han själv frammanat. Han hörde även andra ljud, så svaga att han inte skulle
hört dem tidigare, men nu hörde han dem klart och tydligt bara han koncentrerade sig. Han
föreställde sig sin magi som en rökslinga som spred ut sig i natten och lirkade sig iväg mot hålor i
marken eller som sipprade in bland stenar och buskage. På det sättet upptäckte han en ekorre som
satt ett tjugotal meter ifrån honom och iakttog honom medan den förnöjt mumsade på en kotte.
Till en början var hans magiska förmåga väldigt begränsad men han lärde sig snabbt att skicka ut
flera av sina magiska slingor och snart kunde han med magi hålla koll på nästan hela området
147