Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

genomsvettiga av ansträngningen att kämpa sig fram bland undervegetationen. Gland bar Faris på
axlarna på de ställen där hon knappt kunde ta sig fram men hon kämpade tappert på och klagade
inte. Väs tittade ut ur en liten ränsel hon fått som hängde över hennes rygg och hans pärlögon
glimmade svagt i dunklet. De märkte att de gick i svag lutning nedåt hela tiden och allt kändes
olycksbådande, som att de var på väg neråt till ett väntande odjur i dess håla. De var på väg ner i
en mörk dal.
Det hann bli eftermiddag innan de märkte att skogen långsamt förändrades. Lövträden
började ersättas av barrträd och ju längre in i skogen de kom desto vissnare och ruttnare blev
träden. Till slut gick de genom en nästan helt död skog där bleka torra tallar och granar knarrade i
vinden. Några träd såg ut att ha gett upp och helt enkelt lagt sig ner och på de murkna stammarna
växte svampar som spred en sötaktig äcklig doft i den redan unkna skogen. Endast ett par träd
hade några få grenar med barr kvar längst upp och det såg ut som skelett som sträckte upp sina
förvridna kroppar ur marken. Här och där låg rotvältor som de fick ta omvägar runt och överallt
växte ett tjockt lager med mossa. Till och med stenarna i skogen var övertäckta med ett tjockt
lager grön mossa och de såg ut som stora lurviga bestar som låg och sov. En vindpust förde med
sig en unken doft genom den dystra skogen och de förstod att de började närma sig Sulwaträsket.
Det blev lite lättare att ta sig fram eftersom de knotiga torra träden stod glesare och de kunde för
stunden pusta ut. De gick ytterligare någon timme innan skymningen föll och de slog läger vid ett
par låga klippor. De ville inte riskera att gå vilse i den dystra skogen så de slog läger tidigare än
kvällen innan. Det var mulet på himlen och de blygrå molnen släppte inte igenom mycket ljus.
Det mörknade snabbt i skogen.
Valgone gned sig på hjässan med ena handen medan han dystert blickade ut i mörkret och han
vädrade likt en hund i luften.
”Vi borde vara framme vid Sulwaträsket inom ett par timmars marsch imorgon så vi borde
försöka vara så utvilade som möjligt. Inatt tar alla varsitt kortare vaktpass så att vi alla får oss lite
sömn.”
De andra bara mumlade instämmande och kröp ner under vindskydden och svepte filtarna
omkring sig. De var alla utmattade efter dagens hårda marsch.
Kvällarna innan hade tre av dem tagit vaktpass så att en fick sova hela natten. Faris slapp sitta
vakt eftersom hon trots allt var en liten flicka, men om de bett henne skulle hon säkert sköta den
uppgiften lika bra som någon av de andra. Nu låg hon istället hopkurad bredvid Tife med Väs i
150