Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

De kunde alla känna att eldstenen fanns i närheten. Valgones ansikte skrynklades ihop när han
koncentrerade sig och sedan sken han upp och satte handen mot en fyrkantig sten i väggen. Ett
blått sken spred sig från hans hand när han tryckte på den. Han hukade sig ned och rörde vid en
sten längre ned. De båda stenarna han rört sjönk med ett skrovligt ljud in i väggen och ett parti av
murbruket gled upp som en dörr.
Innanför väggen uppenbarades ett runt litet rum och i mitten stod en stor piedestal av marmor.
Mitt på piedestalen låg eldstenen och spred ett rödaktigt svagt ljus i det lilla rummet. De trängdes
runt stenen och stirrade fascinerat ned på den. Den var skålformad och helt slät. Den var ungefär
lika stor som Faris lilla knytnäve och innanför den blankpolerade ytan såg det ut som en eld
brann. Färgen skiftade från gult till orange till rött och de flöt ihop och blandades. Eldstenen var i
mycket lik vattenstenen, men de skarpa färgerna gjorde att den gav intrycket att vara mycket mer
levande än vattenstenen.
Valgone tog varligt upp den och höll den i sina kupade händer. Sedan lät han de andra känna
på den. När det var Tars tur att hålla i den kände han att den var varm. Inte så att han brände sig
på den, men den var varm, som en sten som legat runt en lägereld och fått svalna under natten
efter att elden falnat. Valgone stoppade den i en ficka på sin tunika när stenen gått varvet runt och
han log stort.
”Äntligen hittade vi den. Garland och Chratunga har uppenbarligen inte hunnit före oss. Det
här ger oss en bättre chans än jag vågade hoppas på och det kommer förhindra att Garland får tag
på alla fyra elementstenar om vi bara lyckas komma härifrån.”
De andra nickade instämmande, de var fortfarande tvungna att ta sig ur träsket och de ville
inte möta de ohyggliga kvinnoliknande monstren igen.
Valgone kliade sig på kinden och såg sig omkring i det runda rummet.
”Nu måste vi bara hitta ledtråden till vart nästa elementsten är så vi kan lämna borgen.”
De började systematiskt leta igenom det runda rummet. Med hjälp av facklornas sken hade de
snart tittat på varenda sten och i varenda skrymsle de kunde komma på, men de hade inte hittat
något. Valgone undersökte noggrant piedestalen medan de andra knackade på golvet och på
väggarna för att se om något satt löst som kunde dölja ledtråden. Till slut suckade Valgone
frustrerat och satte sig på golvet med benen i kors. De andra slog sig också ner. De kände hur
trötta i benen de var. De visste inte hur länge de varit i borgen men det måste ha gått åtskilliga
timmar sedan de kastat sig in i tornet. Här nere i det konstanta mörkret hade de ingen som helst
177