Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

om du hittar något. Sätt dig ned någon natt och töm huvudet på tankar och försök göra något med
magin. Kanske få ett föremål att sväva eller något sådant. Men var försiktig. Skulle du upptäcka
att du behärskar magikereld vill du inte upptäcka det genom att sätta eld på ett hus eller dina egna
kläder.”
Valgone skrockade åt synen som uppenbarades i hans huvud och Tar kastade en förintande
blick på honom. Han visste inte vad han skulle tro eller tycka om det han fått veta. Om han
verkligen hade magisk förmåga ville han veta hur han kunde utnyttja den men han var inte säker
på om han verkligen ville ha med magi att göra. De svängde in på en mindre stenbelagd gata
mellan två stora trähus. De skulle snart vara framme vid värdshuset igen.
”Vi får se vart det leder pojk. Nu har vi hur som helst andra saker att bekymra oss för.”
Tar nickade men han hade tankarna på annat. Vad han än hade för förmåga så hade den
åtminstone hjälpt dem en gång redan. De hade blivit frisläppta på platån för att Faris känt något.
Han antog att han ironiskt nog fick vara tacksam för det.
Tar märkte inte att de var framme förrän han stod framför dörren till värdshuset. Han hade
förlorat sig i tankar om magin. Nu blickade han häpet upp när han såg vart de var. De andra kom
ifatt dem och de gick i samlad trupp in i värdshuset. Det var tomt på folk där inne sånär som på
värdshusvärden och en ensam man som satt och stirrade ned i ett ölstop i ett hörn. Ezat stod
bakom disken och vred nervöst händerna framför sig. När han såg dem komma in såg han lättad
ut och han gick dem genast till mötes.
”Välkomna tillbaka…” Han flackade med blicken och han var påtagligt skärrad över något.
”Vad står på?” Valgones röst var lika vass som hans blick.
Ezat var blek och han slickade sig nervöst om läpparna.
”Det var en man här förut och frågade efter er.” Han pekade på Tar och Tife. ”Han hade en
bild som någon ritat på er och den var mycket välgjord så jag visste direkt att det var er han ville
ha tag på.”
Tife flämtade till och Tar såg genast misstänksam ut. ”Hur såg han ut?”
”Det var en ganska lång karl, ganska smal men ändå muskulös. Han hade vapen jag aldrig sett
förut. Massor med vapen! Knivar och små pikar och andra vapen jag aldrig sett maken till. Men
det värsta var hans ögon, de glömmer man inte i första taget. Först trodde jag att mannen var full
när han kom in här för hans ögon var rödsprängda. Men sedan såg jag att det var två röda linjer
som löpte vågrätt genom hans båda ögon. Han måste skurit sig själv i ögonen för att få dem
144