Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

scenen började skådespelarna göra sig i ordning och de gjorde dramatiska gester med hela
kropparna. Under dagen hade han lyssnat på sändebud från olika ställen i världen som alla ville
ha det ena eller det andra men bara ett hade varit intressant. Det från Collcott som vänligt men
bestämt förklarat att kungen där ville ha med hans armé i kampen mot ondskan. Kampen mot
Skuggorden.
Kellar hade varit tålmodig medan han lyssnade men han hade inga planer på att blint ansluta
sig till den dravanska armén utan att veta vad som egentligen hände. Sändebudet hade varit
ganska vag angående den förestående ondskan han pratat om och Kellar tänkte inte vika sig bara
för att kung Stogack skickat ett sändebud. Det hörde inte till vanligheterna att det kom sändebud
från Collcott men i det här fallet spelade det ingen roll. Förslaget att ansluta sig till den dravanska
armén hade kommit plötsligt och han behövde prata med sina rådgivare och sina befäl innan han
gav ett besked.
Han suckade igen och önskade att någon kunde rädda honom ur träsket av tristess han befann
sig i. Att vara kung var inte alltid ett nöje. Han förlorade sig i tankar och märkte snart att pjäsen
hade börjat. Den handlade om en riddare som under ett krig fått ögonen för en vacker mö och
som han sedan gav allt för att få träffa igen. Skådespelarna gjorde sitt bästa för att förmedla de
känslor de trodde uppstod under strid och kärlekens finaste sida när det älskande paret mötte
varandra under pjäsens gång.
Han drömde sig bort igen. Han tyckte visserligen om teaterföreställningarna som hölls en
gång i veckan, men han var inte på humör för det just nu. Han hörde plötsligt hur något hände
bakom honom och han vände sin uppmärksamhet mot det istället för mot pjäsen. Vakterna hade
visst fått något att göra för de grymtade till. Han undrade vad som stod på men det var säkert bara
en inställsam lismare till som försökte ta sig upp till balkongen för att försöka tigga till sig något.
En soldat kom fram till honom och lutade sig över hans axel.
”Det är någon här som vill träffa dig. Han pratade om duvor och trodde att ni skulle förstå vad
han menade.” Soldaten såg förvånad ut och hans mun var ett bistert streck. Kellar letade febrilt i
minnet och spärrade sedan upp ögonen när han kom ihåg vem som sagt de orden till honom.
”Vad exakt sa mannen?”
”Jag vet inte riktigt, men något om att duvans mammor kommer hem. Eller något sådant.”
”Jag vill genast träffa personen som sade det. Se till att vi är ensamma”, tillade han och
kastade en menande blick på människorna runt omkring sig som var helt uppslukade av pjäsen
116