Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

mot alldeles för många. Vi måste hitta på något annat.”
De diskuterade problemet en bra stund. Tife höll fast vid sitt förslag, att det var bäst att vänta
och överraska de dravanska soldaterna på natten. Gland föreslog att de skulle dela upp sig i två
grupper. På det sättet kunde de försöka dela upp den dravanska styrkan och på så sätt lättare
kunna oskadliggöra dem. Problemet var bara att det var så många soldater. Det kunde mycket väl
vara fler än trettio stycken där borta i skogen. Dessutom hade han och Tar sett en borgal. De
visste båda vad borgalerna gick för. Fanns det fler skulle det inte hjälpa även om de lyckades dela
upp den dravanska styrkan.
Tar lutade sig trött mot trädet medan han lyssnade på de andra. Axeln hade börjat klia igen
och han rev irriterat runt omkring såret för att stilla den värsta klådan. Han stelnade upp mitt i
rörelsen. Tänk om… Han funderade snabbt igenom möjligheterna med idén som plötsligt dykt
upp i hans huvud. Han tyckte inte om den, men den skulle kunna fungera. Hade de någon bättre
idé just nu? Han tyckte inte det. Oddsen var emot dem och hur de än gjorde skulle de behöva se
sig om över axeln efter den dravanska armén. De var tvungna att slåss, på ett eller annat sätt. Han
gick snabbt igenom detaljerna i hans plan tills han var någorlunda säker på att det skulle fungera.
När han var klar tog han ett steg framåt och avbröt de andra.
”Jag har en idé.”
Tar smög sig försiktigt fram genom skogen. Han hade passerat stället där han och Gland först sett
de dravanska soldaterna. De hade behövt nästan en timme för att förbereda sig så fienden hade
haft tid att flytta sig. Deras spår var dock lätta att följa. Marken var upptrampad av soldaterna och
han kunde se avtryck efter deras kängor överallt. Spåren ledde stadigt nedåt i dalen. Mot
Sulwaträsket. Tar visste att hans kamrater fanns runt omkring honom i skogen, han visste bara
inte exakt var. Han grymtade till när säcken han höll i slog emot en sten. Den fick inte gå sönder
än.
Tar duckade för en gren medan han noggrant höll uppsikt på marken framför sig. Han tyckte
sig höra ett svagt mummel framför sig. Han saktade ner och smög sig försiktigt framåt. Han
stannade bakom ett tjockt träd med skrovlig svampaktig bark. Han lutade sig långsamt ut för att
inte röja sig, ifall någon av de dravanska soldaterna skulle slänga en blick över axeln. Tar visste
mycket väl att man uppfattade hastiga rörelser bättre än långsamma. Särskilt i dagsljus. Mellan
träden såg han ryggen på kolonnen av soldater. Nu behövde han bara vänta på signalen. Han
157