Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

Casha var redan på väg mot Gland som var ansatt av de två borgaler som var kvar. Casha
hade aldrig sett Gland strida så vilt. Han dansade runt borgalerna som en galning och försökte få
in en dödlig stöt men borgalerna vek smidigt undan. En av dem vevade sin stora spikklubba över
huvudet och lät den falla mot Gland med jämna mellanrum. För jämna mellanrum. Spikklubban
var enorm men tyngden tycktes inte bekomma borgalen det minsta. Den andra svingade ett
väldigt svärd mot Gland och fyllde i luckorna från spikklubbans nedslag. Gland kunde bara
försöka försvara sig från den dödliga rytmen för att hålla sig vid liv.
Casha såg ryckningarna i de båda monstren i samma ögonblick som han kastade sig in i
striden och parerade den väldiga spikklubban som kom vinande och som skulle ha fällt Gland.
Tar och Tifes motståndare hade slutligen dött. Kraften i stöten fick Casha att tappa sitt svärd och
han tumlade baklänges och ramlade bedövad ihop på marken. Det rann blod från ett djupt sår i
armen där en pigg från spikklubban trängt in. Borgalen hade slagit sig igenom Cashas gard som
om den inte var annat än en bit papper som skyddade honom.
Gland såg ingen annan utväg än att försöka ta sig in nära kroppen på de båda och han drog
snabbt en kniv, duckade när spikklubban ven över hans huvud och tog ett snabbt kliv framåt. Han
stötte kniven mot den ena borgalens bröstkorg men missade då den med lätthet vek undan. Gland
fick en hård spark i bröstet där han stod lite framåtlutad och han lättade från marken. Han dråsade
ihop i en hög framför borgalerna. Han kippade efter luft. Han försökte höja huvudet för att möta
blicken på borgalerna men han hade inga krafter kvar. Han såg deras skuggor på marken framför
sig när de flinande närmade sig. Sparken han fått hade gjort honom mer bedövad och omtumlad
än han ville medge. Plötsligt kastade sig Narim och Rasto in i striden. De hade springande försökt
ta sig runt de båda borgalerna för att kunna hugga dem i ryggen. Narim utstötte ett ilsket vrål när
han hoppade in mellan dem och sparkade och högg för att få dem ur balans. Han träffade den ena
över ögat med svärdet och det exploderade i huvudet på borgalen. Mer än så hann han inte förrän
den sista oskadda borgalen lyfte upp honom med en hand och vräkte in honom i ett träd. Han
skrek när han dunsade in trädet men skriket avbröts i samma ögonblick som ryggraden knäcktes.
Narim hade gett Rasto några få dyrbara sekunder men borgalen som nu bara hade ett öga
högg snabbt av hans huvud i en enda smidig rörelse. Rastos kropp föll långsamt ihop åt sidan. De
båda männens plötsliga attack hade gett Gland en värdefull chans att hämta andan men när han
höjde blicken så smulades hans spindelvävstunna tråd av hopp sönder. Han såg att Tar och Tife
var för långt borta för att hinna till undsättning och han insåg att slutet var kommet.
83