Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

tempel som låg på olika platser i världen. Orden som skyddade stenarna kallades Stenväktarna
och de skötte sitt jobb bra under många århundraden. Tills Garland trädde fram. Han var också en
av ordens medlemmar men han visade sig vara maktgalen. Han ville använda stenarna för att
’göra underverk’ som han sade men han tilläts inte det av de styrande i orden.
Det var då de stora krigen bröt ut. Garland försökte till varje pris få tag i elementstenarna och
när han inte lyckades med vädjan försökte han istället med våld. Stenväktarna beslöt sig för att
det inte längre var säkert att förvara stenarna i templen. Fyra stenväktare fick i uppdrag att
gömma dem i världen där ingen skulle kunna hitta dem. Många väktare offrade livet för denna
uppgift och de fyra som fick i uppdrag att gömma stenarna fick på magisk väg skydd av de andra
väktarna. De fyra utvalda stenväktarna fick varsin elementsten att ansvara för. Sedan gömde de
stenarna någonstans runt om i världen.”
”Varför har du vattenstenen om de har varit gömda för världen under så många år?” Tife såg
frågande på honom.
Valgone gned sig på sitt kala huvud och såg plågad ut.
”Vi trodde Garland hade stupat i krigen, men han överlevde tydligen. Han slutade aldrig söka
efter stenarna, men det var inte förrän alldeles nyligen som han fick reda på vilka stenväktarna
var. Jag vet inte hur. De två första väktarna han fick tag i avslöjade inte sina hemligheter. Han
måste ha torterat dem länge för att försöka få dem att tala. Jag vill inte ens tänka mig de fasor de
fick utstå. Den tredje väktaren berättade vart vindstenen fanns. Jag vet inte hur Garland fick
honom att berätta, någonting ohyggligt måste ha inträffat. Det spelar hur som helst ingen roll nu.
Tärningen är kastad och spelet är igång vare sig vi vill eller inte.”
Kungen viftade på handen och avbröt honom.
”Hur vet du allt detta Valgone? Du svarade inte helt på Tifes fråga och jag måste säga att jag
är nyfiken själv.”
Valgone stirrade frånvarande ut genom fönstret.
”Jag är den fjärde stenväktaren.”
”Men… då måste du ju vara flera hundra år gammal?” Casha slickade sig om läpparna och
såg misstroget på den gamle mannen.
”Ja, det stämmer. Det var ett av skydden vi fick från våra bröder i orden. De gav sina liv för
att ge oss fyra utvalda väktare längre liv så att vi kunde skydda elementstenarna. Men nu har vi
delvis misslyckats med vårt uppdrag.”
129