Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

en svag nickning. Tasrun släppte honom och mannen dråsade ihop på marken. Prisjägaren klev
över honom utan att ägna de andra vakterna som fortfarande stod upp en blick. De klev åt sidan
så ivrigt att de snavade över varandra.
Tar var förstummad, han visste att Tasrun var farlig, men det här var en uppvisning han
önskade att han sluppit se. Han insåg att Tasrun förmodligen var en av de farligaste männen i
världen och i samma ögonblick var han glad att han var hans fånge. Han skulle åtminstone vara
beskyddad från soldaterna i staden. Han visste att han förmodligen hade ett pris på sitt huvud för
att ha stulit vattenstenen och han visste också att soldaterna skulle göra allt för att komma åt
honom. Att komma tillbaks till Collcott var inget han önskade, men han kunde inte göra något åt
det nu.
Ursinnigt slog han tanken ur huvudet. Han var en fånge, lika hjälplös som ett nyfött barn och
plötsligt ville han bara få det överstökat. Det bästa kanske vore att stanna här och spetsa sig själv
på ett av svärden som låg på marken så att han skulle slippa tortyren som Chratunga skulle utsätta
honom för. Tanken var tilltalande och Tar skulle precis böja sig ner för att plocka upp ett kort
svärd när Tasrun avbröt honom.
”Rör på dig. Tillräckligt med människor har dött här idag.”
Tar svor inombords men sedan rätade han på sig och fokuserade blicken på vägen. Runt
omkring dem stirrade människor som passerade skräckslaget på de döda soldaterna och blodet
som långsamt rann ut på marken och färgade gatstenarna röda. Tar märkte det knappt när de
återigen började gå. Tar befann sig som i ett töcken när de gick huvudgatan upp mot slottet.
De passerade en stor bro som gick över kanalen där den krökte sig genom Collcott och sedan
vek de av på en mindre gata där det var mindre folk. De stenbelagda gatorna kantades av stora
hus med utsnidade fasader. Vilken annan dag som helst hade det varit skönt att vara i Collcott.
De följde den snirkliga mindre gatan och vek sedan av till höger för att återigen komma in på
huvudgatan. Tar såg att de inte hade långt kvar till muren som omgärdade slottet och när de
slutligen passerade den kändes det som om allt hopp försvann. Desperat kastade han en blick
över axeln för att få en sista glimt av staden och den blå himlen. Av någon anledning trodde han
att han aldrig mer skulle få se himlen igen. Tar märkte inte att de redan gått över borggården
förrän de plötsligt befann sig i en stor korridor. På marmorgolvet låg stora tjocka mattor och den
plötsliga kylan av att befinna sig inomhus fick svetten att nästan frysa på hans skinn.
En storvuxen vakt kom genast fram med svärdet hängande efter sidan och undrade
267