Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

skulle få ta med mig den till graven. Men nu är vi här och nu vet ni också om det”, soldaten
tystnade och blickade rakt fram.
”Stämmer detta?” Kellar vände frågan mot de andra två bundna soldaterna som stod framför
honom. De nickade ivrigt till svar.
”Ja, det var sannerligen märkligt”, Kellar vankade av och an framför dem med en bekymrad
rynka i pannan. ”Jag tackar dig Diro för att du berättade detta, men glöm inte att ni är våra fångar
nu. Vi får se vad som händer mer er.”
Kellar gav tecken till de venloriska soldater som fört in fångarna att ta ut dem ur tältet igen.
De gjorde en snabb honnör och försvann sedan med fångarna.
var.
”Vad säger ni om det?” Kellar vände sig om mot de andra. De var lika förbryllade som han
”Den enda förklaringen jag kan komma på”, sa Produs efter en lång stunds tystnad, ”är att
Trapenner förmodligen var pressad. Han ville antagligen inte gå till anfall förrän borgalerna hade
anlänt för att försäkra sig om seger. När han sedan insåg sitt misstag med att vänta så länge så
sände han helt enkelt sina män i döden eftersom han ville uppnå det resultat som de alla siktade
på; att invadera Venlora. Jag har sett starka dugliga män göra de mest idiotiska misstag när de
blir pressade. Det måste ligga till på det sättet. På ett sätt kanske vi ska vara glada att han gjorde
de misstagen.”
De andra sa ingenting på en lång stund. Det var märkliga nyheter de hade fått, men ingen
kunde komma på en bättre förklaring. Till slut tog Kellar till orda.
”Jag vet inte vad jag ska säga om det. Jag är tacksam för att det hela är över, och om det var
för att Trapenner begick en massa idiotiska misstag så är det än bättre för oss. Om det vore
tvärtom att han istället skulle ha gjort allting rätt så kanske vi inte skulle ha befunnit oss samlade
här idag. Dessutom kanske han misstänkte att det skulle sluta på det här viset när de väl var ute ur
Vargpasset. Han kanske inte ville riskera sitt eget skinn. Det verkar som att till och med deras
härförare tagit till flykten till slut. Med svansen mellan benen som den hund han var. Jag tror inte
att vi kommer få några problem med Dravanu igen.”
De andra nickade instämmande, hotet från Dravanu var borta. Kellar reste sig upp igen från
stolen han satt på.
306