Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

Kapitel 20
De lämnade Argovona på eftermiddagen nästa dag. Det hade tagit dem mer tid än beräknat att
göra armén marschklar men nu var de äntligen på väg. En stor karavan av soldater marscherade
iväg nordväst och deras rustningar i läder och plåt gnisslade och skramlade i den varma luften.
Kellar red i täten tillsammans med Produs och en del andra befäl. Kellar tyckte att det var
skönt att vara på väg. Det kändes som han hade suttit still i Argovona alldeles för länge och
lyssnat på alla lismare. Så trots att hans blanka rustning kändes hård och obekväm njöt han av att
vara ute på en hästrygg igen. Han hade spenderat mycket av sin tid på att träna svärdsfäktning
och stridskonst så han var inte helt främmande i sin rustning. Det hade dock gått lång tid sedan
han sist hade den på sig och det kliade under plåten där han inte kom åt.
Han slängde en blick över axeln och såg gillande på armén som ringlade sig fram genom
landskapet bakom honom. De hade på kort tid lyckats få ihop en armé på trettiotusen man och
just nu när himlen var nästan alldeles klar och blå som den renaste sjö så förstod han knappt
allvaret i deras situation.
Han vände sig om mot Produs för att småprata lite men denne var försjunken i en diskussion
med de andra befälen som red i täten. Kellar vände istället blicken framåt och försjönk i egna
tankar.
Vargpasset utgjorde en naturlig väg mellan Venlora och Dravanu, men de flesta människor
undvek den på grund av den överhängande risken att bli överfallen av rövare. Nåväl, det
problemet skulle knappast den venloriska armén lida av. Kellar undrade plötsligt vart spanarna de
skickat ut hade tagit vägen och han greps av en snabb ilning av oro för att de skulle bli
överrumplade men han avfärdade den genast. Om den dravanska armén var så pass stor som
Valgone sagt skulle den inte kunna färdas särskilt snabbt vilket var till deras fördel. Då kunde de
välja plats för vart striden skulle äga rum, om det ens skulle bli någon. Kellar hoppades innerligt
att det gick att resonera med Dravanu i frågan. Han tänkte på de tjänstemän han hade med sig
som var med enbart för att försöka avstyra en strid. Tanken att de två arméerna bara stod
uppställda och att det sedan inte blev någon strid tilltalade honom mycket. Han önskade att det
kunde bli på det viset. Det skulle spara många bra män livet. De marscherade vidare medan
landskapet långsamt förändrades runt omkring dem. De kunde se Faroiskogen vid horisonten när
201