Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

händerna och elden från hans händer falnade. Ett tunt dis av vattenånga omgav dem men det
löstes snabbt upp i den klara luften. De stirrade ned i avgrunden under dem och väntade på att
sanden och slammet skulle lägga sig. När de äntligen gjorde det muttrade Valgone missnöjt till.
Där elden träffat sjögräset var det lite svett, de kunde se de svarta stråk där elden härjat men
sjögräset böljade fortfarande oberört fram och tillbaks runt hålet. Valgones blå magikereld hade
inte gjort någon skada alls.
När de kom in till stranden igen ville Gland och Faris genast veta vad de gjort där ute. De
hade sett Valgone skjuta ner sin magiska eld i vattnet. De var både oroliga och uppspelta. Hade de
hittat rätt ställe? Valgone och Tife hjälptes åt att berätta om hålet mitt i sjön och om sjögräset som
skyddade det.
”Så vad gör vi nu?” Gland gned sig på hakan och såg fundersamt ut över det spegelblanka
vattnet. ”Kan vi helt enkelt simma ned i hålet utan att röra vid gräset?”
Valgone skakade på huvudet.
”Jag tror inte det. Torjie som hade ansvar för jordstenen måste ha skapat det där hålet och
sjögräset på magisk väg och han har med all säkerhet förutspått att någon kanske skulle vara dum
nog att försöka det. Vi måste komma på ett sätt att komma runt problemet med sjögräset.”
”Hur tar vi oss förresten ner där över huvud taget?”, ville Tife hetsigt veta. ”Vi såg ju inte ens
bottnen i hålet. Det kanske är bottenlöst? Jag vill inte drunkna där nere i mörkret även om vi
lyckas simma så rakt så vi inte nuddar sjögräset.”
Hon var med ens mycket arg över alltsammans. De hade levt på flykt i vad som kändes en
evighet och hon visste knappt vad hon flydde ifrån längre. Hon ville bara att det skulle ta slut så
hon kunde återgå till ett lugnt liv i någon större stad långt bort från alla krig, monster och
magiska fällor. Hennes glädje över att äntligen ha funnit stället där den sista elementstenen fanns
var som bortblåst vid det här laget.
”Det är lika bra att vi binder fötterna i stora stenar och låter dem föra oss ner i det där
avskyvärda hålet och hoppas på det bästa.” Hon såg utmanande på Valgone som om han bar
skulden till allt elände hon plötsligt kände.
Valgone såg dystert på henne och han förstod hennes ilska. Han ville heller inte befinna sig i
den här situationen, men det gjorde de och de kunde inte göra något åt det nu. Han visste mer än
någon annan vad elände betydde och han visste också att om Garland fick tag i elementstenarna
skulle det betyda slutet på tillvaron som de kände den.
250