Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

”Jag vet inte alls, jag har bara hört historier om dem. Men efter vad jag kommer ihåg och
efter vad vi såg nyss så verkar det logiskt. Borgalerna som levde ryckte ju till när vi dödade dem
en i taget. Förmodligen fick de sin fallne kamrats styrka då. Det måste varit det som Silan
försökte varna oss för. Att vi inte skulle döda dem en i taget eftersom de som var kvar bara skulle
bli starkare då. Vi borde ha oskadliggjort dem först.” Casha sänkte bedrövat huvudet när han
tänkte på sina fallna kamrater. Silan, Farb, Rasto och Narim hade gett sina liv för deras.
Gland som tycktes läsa hans tankar sa kort: ”De var bra karlar.”
Tystnaden i skogen var bedövande.
”Vilka ohyggliga dödsmaskiner.” Tife rös och vände bort blicken från de döda på marken.
De andra mumlade instämmande. Gland böjde sig ned och gav Faris en öm klapp på huvudet.
”Du skötte dig bra min flicka. Tack.”
Den lilla flickan tryckte Väs mot sitt bröst och kramade tygkatten hårt. Hon hade tårar i
ögonen men Väs verkade ge henne lite tröst. Hon var märkbart medtagen efter händelsen. Gland
hade aldrig sett henne använda den sortens magi förut men det verkade kosta henne en del energi.
Faris såg blek och härjad ut. Hon såg dessutom ut kunna att somna vilken sekund som helst där
hon satt på marken med benen uträckta framför sig.
”Vi begraver våra kamrater och sedan ger vi oss av”, bestämde Gland.
”De där monstren får ruttna i skogen”, tillade han med avsmak i rösten innan han stapplade
iväg mot hästarna.
En fråga de alla ställde sig var varför borgalerna hade varit här, mitt i skogen. Tar trodde han
visste svaret. De hade varit ute efter honom, Tife och vattenstenen. Han undrade dystert om
Valgone också hade borgaler efter sig.
En timme senare satt de åter på hästarna och lunkade vidare söderut genom skogen. De red under
tystnad med tankarna på olika håll, men ingen av dem kunde glömma borgalerna och striden de
varit med om. Duggregnet fortsatte att rytmiskt trumma på lövtaket: död och elände.
Kapitel 8
Chratunga gick med snabba steg genom slottets korridorer. Hans långa vita hår var prydligt
kammat och hans svarta mantel böljade bakom honom. Efter honom följde två misraler i hans
86