Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

sig ner runtom kanten till bäcken. Tar lutade sig mot ett träd, efter att noggrant ha försäkrat sig
om att det inte satt någon frätare på det. En flyktig tanke om att öva på magin dök upp i hans
huvud men han sköt genast undan den. Han var för trött för det. De åt lite av den mat de hade
med sig. Tar var inte ett dugg hungrig men han visste att han behövde energin. Han tvingade i sig
en torr brödbit som han sköljde ned med ljummet vatten från en läderflaska.
I ögonvrån såg han hur Faris plötsligt stelnade till. Hon satt på marken framför Gland. När
Tar vände blicken åt hennes håll såg han att hon var likblek. Gland märkte det omedelbart och
böjde sig ner mot henne. Hon viskade något till honom och han nickade till svar. Han tecknade åt
dem att samlas och de lydde genast.
”Faris känner något i skogen. Det verkar vara en grupp människor i den riktningen.” Han
viskade lågt och pekade med hela handen ut i skogen framför dem.
”Vilka då?” Valgone spände ögonen i Gland.
”Jag vet inte, flickan känner något. Vi måste hur som helst ta reda på vilka det är. Är det
pälsjägare kan vi smyga förbi. Men vad skulle de göra i den här ogästvänliga delen av världen?
Det är nog troligare att det är ett hot. Vi får vara försiktiga.”
Tar undrade om han också kunde känna närvaron av människorna framför dem, men han
hörde bara vindens svaga sus när han under en kort sekund försökte. Han undrade om Valgone
kunde känna dem. På den gamla mannens reaktion verkade det inte så. Det verkade bara vara
Faris som kände något. De kom överens om att Tar och Gland skulle smyga sig fram för att
undersöka vad det var för människor där framme. Minnet av borgalerna i Faroiskogen var
fortfarande färskt och de ville inte riskerade att råka i bakhåll.
Tar och Gland gav sig av strax efteråt. Tar förundrades över hur tyst den väldige mannen
kunde vara när det behövdes. Gland undvek noggrant torra kvistar och löv som kunde ge ifrån sig
förrådande ljud. Ibland fick de ta omvägar runt stora klippblock eller nedfallna träd, men de
fortsatte stadigt i den riktning som Faris pekat ut åt dem. De bleka sjuka träden påminde om
skelett där de kämpade för att stå upp, vilket gjorde Tar ännu mer spänd.
De hade ingen aning om hur långt de skulle behöva smyga, men Gland trodde att de andra
människorna var ganska nära. Han hade trots allt större erfarenhet av Faris känningar än någon
annan av de andra. Efter drygt tio minuter kunde de höra röster längre fram. Gland höjde handen i
luften som tecken att de skulle stanna. De spanade ut i skogen samtidigt som de lyssnade
uppmärksamt. De ville inte råka springa in i någon vaktpost som kunde varna resten av gruppen.
155