Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

Efter ett par timmar hade Valgone hunnit en lång bit från vattentemplet. Det var mörkt men
månen gav honom tillräckligt med ljus för att han skulle kunna rida vidare. Han drog hastigt i
tyglarna han höll i händerna så att hästen stannade med ett frustande. Han befann sig på
Ravaslätten och långt västerut kunde han se tusentals ljus dansa mot den stjärnklara himlen. Han
rynkade pannan och funderade på vad det kunde vara. Ljusen var precis i höjd med horisonten,
alltså var det inte stjärnor han såg. Det fanns heller ingen stad där som kunde lysa upp slätten på
det sättet.
Han stelnade till när det gick upp för honom vad det var. Han svalde hårt och torkade bort
svett från pannan med ena handen. Allting gick för fort. Han önskade att han hade haft mer tid på
sig. Han önskade att Garland inte fått tag på Torjie och att denne inte hade avslöjat vad han
visste. Han önskade att han inte behövt axla ansvaret för elementstenarna. Han dröjde sig kvar
ytterligare en stund, stirrandes mot de svaga ljusen. Sedan satte han hälarna i sidan på hästen och
försvann in i natten.
”Hur tar vi oss in?”
Kapitel 10
Tar kisade genom duggregnet på muren som reste sig ett hundratal meter framför dem. Den
tjocka höga muren omgärdade hela Argovona. På det här avståndet såg muren mörk och dyster ut,
som en reva på den väldiga slätten. Stora tunga portar stod vidöppna för att släppa in folk. Tar
och hans kamrater stod utanför den norra porten. Porten in i staden såg skräckinjagande ut.
Argovona var nästan lika stor som Collcott och på vägen in i staden myllrade folk av alla
slag. Det var köpmän med kärror och vagnar, män med hästar, kvinnor och barn. De var antingen
på väg till staden för att köpa eller sälja varor, eller på väg bort från den för att ta sig hemåt eller
vidare. Innanför portarna stod en liten skara soldater som utgjorde stadsvakten. Det var deras
enda problem just nu. Ingen av dem visste om de skulle bli igenkända eller om den venloriska
armén ens hade med kung Stogack att göra. Det här var trots allt inte kung Stogacks land.
Faroiskogen utgjorde en naturlig gräns mellan länderna Dravanu och Venlora, men avståndet
mellan de stora städerna var inte enormt. Det tog inte mer än ett par dagar till häst att färdas
100