Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

de tog sig över krönen av kullar. Skogen tornade upp sig som en väldig grön mur.
Armén slog läger för kvällen när solen hade försvunnit ner bakom horisonten och det började
mörkna. Soldaterna satte upp sina tält och satt sedan och pratade lågmält medan de lagade mat
eller putsade på sin utrustning.
Kellar befann sig i mitten av armén i ett större tält där han rådslog med befälen över armén.
De diskuterade länge fram och tillbaks hur de skulle göra om det väl skulle bli krig. De kom inte
fram till något konkret under kvällen men de uttryckte alla samma oro över att deras spanare inte
kommit tillbaks. Om de inte kom tillbaks visste de inte vad de hade framför sig och således var
det svårt att planera ett anfall på ett bra sätt. De visste dock att om Valgones uppgifter stämde så
hade de en mycket större armé än deras att möta och ingen visste riktigt hur de skulle försvara sig
då. Det värsta som kunde hända var att bli anfallna på öppen mark, då skulle de garanterat gå
under.
Kellar fick ont i huvudet av alla frågor som de inte hade svar på men just nu fanns det inget
de kunde göra förutom att avancera mot norr. Han körde ut Produs och resten av befälen när
stjärnorna stod högt på himlen och han insåg att han borde sovit för länge sedan. De skulle ge sig
upp i gryningen och fortsätta sin framryckning. Ju längre ifrån Argovona de kunde komma om
det blev strid, desto bättre. Kellar klädde av sig och lade sig på den provisoriska sängen som stod
längst in i tältet. Han var för trött för att orka tänka på alla bekymmer och han slumrade snabbt in.
Han var stel i kroppen när han vaknade och förvirrad över vart han var. Sedan kom han ihåg
att han befann sig i sitt tält i mitten av sin armé där de hade slagit läger på slätten. Han undrade
vilken tidpunkt det kunde vara och varför han ens var uppe. Han hade gett order om att han skulle
bli väckt en stund innan gryningen så han kunde vara med från början när armén bröt upp sitt
läger för att fortsätta marschera. Men det var ingen som hade väckt honom. Han blev plötsligt
orolig.
Han såg inget genom den tjocka tältduken men han tyckte att han hörde något långt borta.
Ljudet av metall som slog mot metall. Först visste han inte om han inbillade sig men sedan hörde
han definitivt ett plågsamt skrik och någon som ropade ut order. Han kunde inte urskilja exakt
varifrån skriken kom men de var fortfarande en bit bort.
Han gled snabbt ur sängen och slet på sig sina kläder. Han hade enkla soldatkläder istället för
de pråliga dräkterna han tvingades ha på sig i Argovona. Den venloriska uniformen i sina blå-
gröna färger, kändes behaglig över kroppen. Han spände på sig svärdet så att det hängde
202