Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

Under resten av dagen och långt in på natten arbetade soldaterna febrilt med att gräva så snabbt
de förmådde och att placera ut pålar på strategiska ställen. Den sluttande vägen ned i vargpasset
förvandlades till ett fort med dödliga försvarsanordningar överallt. Soldaterna grävde upp djupa
vallar tvärs över passet mellan Angimal och Faroiskogen. Tack vare att vägen sluttade så brant på
sina ställen så blev vallarna svårforcerade väggar. På vissa håll så höga som tre meter. Pålar
kilades fast i jordväggarna så att de pekade snett upp mot himlen. Det gjorde att fienden inte
kunde ta sig igenom den barrikaden, såvida de inte lyckades hugga sig igenom pålarna. Dessutom
var de tvungna att klättra upp på de hala jordväggarna för att kunna ta sig över. Alltså var de
tvungna att ta sig runt pålarna och när de gjorde det skulle de mötas av svärd, yxor och
spikklubbor. De venloriska soldaterna hade lämnat små ramper upp till de olika nivåerna. Detta
skulle tvinga angriparna att fösa ihop sig för att de skulle kunna avancera. Då skulle de bli
klumpiga och ha svårare för att röra sig. Fienderna skulle bli lätta mål. På kort tid hade soldaterna
förvandlat Vargpasset till en labyrint av gångar blockerade med pålar, fällor och stenblock. För
att den dravanska armén skulle ta sig igenom här var de tvungna att gå i sicksack uppför ett antal
terrasser för att undvika att spetsas på pålarna som stack upp som taggar ur vallarna. Fienden
skulle också vara tvungen att undvika de stora fällor som soldaterna hade grävt. De täckte de
stora hålen med enkla flätade galler som de lade löv och jord på. I en normal situation skulle man
vara tvungen att vara blind för att missa fällan, men i stridens hetta skulle det fungera. De
dravanska soldaterna skulle falla offer för spjuten och pålarna i hålen som spretade rakt upp mot
himlen. När de ramlade ner i fällan skulle de spetsas på pålarna och inte ha någon möjlighet att ta
sig upp. Även om de inte blev allvarligt skadade skulle de ändå vara fast nere i hålen. Det var ett
effektivt sätt att reducera deras antal.
De hade också instruerat dussintals befäl och drygt femtusen soldater att försvara åsen i
skogen. Produs hade först protesterat när han fick höra hur många Larun ville ha där. Han visste
dock att mannen hade rätt. Trots att de förlorade många soldater som kunde försvara passet så
skulle de vara förlorade om den dravanska armén kunde ta sig runt dem och hacka dem i småbitar
bakifrån där de var oskyddade. Han gav motvilligt med sig när han insåg allvaret i den situation
som skulle kunna uppstå om det hände. De hade trots allt majoriteten av armén i passet.
De hade tillsammans också undersökt stigarna på bergssidan. De kunde lättat konstatera att
det inte fanns någon lätt väg runt dem där. Det fanns stigar, men de var så små och smala med
223