Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

skillnad från hans soldater så högg de inte för att döda, istället högg de mot benen och armarna på
borgalerna och många föll grymtande till marken där de blev liggande. Desertörerna sprang utan
att stanna för att möta huggen från de väldiga vapnen fram och tillbaks och oskadliggjorde
borgalerna en efter en.
De anföll borgalerna i små grupper och kunde på så sätt avleda deras uppmärksamhet
tillräckligt mycket för att kunna hugga av deras armar och ben eller på annat sätt försöka sätta
dem ur spel. Tack vare dem kunde de venloriska soldaterna samla ihop sig till ett motanfall och
med gemensamma krafter driva borgalerna bakåt mot Faroiskogen igen.
Borgalerna retirerade långsamt samtidigt som de slöt sig i tätare grupper. Till slut hade de
bildat en stor enhet med blodtörstiga män som var redo att utplåna det motstånd som fanns
framför dem. Till Kellars förvåning såg han att de istället för att gå till attack, vände och flydde
mot Faroiskogen. En snabb olustig tanke for igenom honom. De var klara med sin uppgift.
Vargpasset låg nu öppet. De venloriska soldaterna var dock upprymda över segern. De följde
efter borgalerna med en större styrka, men när de nådde skogsbrynet hade borgalerna redan
försvunnit in i den täta skogen.
Lugnet sänkte sig åter över lägret och Kellar kunde för första gången få en överblick över hur
det såg ut. Överallt låg soldater döda, utspridda likt löv, på marken. Kort därpå hörde han ett
väldigt vrål när den dravanska armén slutligen lyckades bryta sig igenom deras försvar i passet.
Han såg uppgivet på när hans soldater började retirera ut ur passet, först långsamt och sedan
snabbare tills många av dem släppte sina vapen och sprang för livet.
De soldater som var kvar i lägret sprang för att möta den dravanska armén som hotade att
bryta sig igenom helt och med en kraftansträngning lyckades de stoppa anfallet. Striden pågick en
timme innan de dravanska soldaterna drog sig bakåt något in i passet för att gruppera om sig.
Kellar fann Produs vid fronten. Hans general var blodig och blåslagen men fortfarande vid
liv. Hans ögon glödde av stridens hetta. De kom överens om att de skulle slå till reträtt. De hade
bättre chans att överleva om de fick se över sina alternativ.
De blåste till reträtt i ett horn och det dova ljudet spred sig olycksbådande genom luften.
Märkligt nog stannade den dravanska armén upp vid mynningen till passet. Kellar trodde inte att
de hade så bråttom längre. En timme senare hade Kellar och Produs och det som återstod av den
venloriska armén retirerat ut på slätten söder om mynningen och slagit upp ett nytt provisoriskt
läger där.
285