Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

lickade ut i skogen. Han skar snabbt halsen av soldaten som stod med ryggen åt honom. Han
försökte att inte tänka på det. Hans eget liv stod också på spel.
Valgone hade varit bestämd på den punkten. Ingen skulle överleva. Om en enda soldat kunde
rapportera tillbaka till Chratunga så skulle det innebära att nya soldater kom efter dem. Det skulle
säkerligen hända ändå när Chratunga förgäves väntade på besked som aldrig kom, men de vann
mycket tid på att oskadliggöra den möjligheten. Nu skulle de vara säkra från den dravanska
armén. För stunden i alla fall.
När de hade försäkrat sig om att alla var döda hade de samlats vid stenen igen. Faris satt på
marken och kramade Väs hårt. En tår rullade nedför hennes kind. När Gland gav henne en
frågande blick nickade hon tyst. Hotet var undanröjt. Tar undrade över borgalerna men Valgone
skakade bara på huvudet.
”Det var bara två stycken. De är båda döda. Frågan är bara varför Chratunga har sådana
monster i den dravanska armén?”
Ingen hade något svar på den frågan. De packade snabbt ihop sina saker och gav sig återigen
iväg in i den dystra skogen. De ville inte stanna kvar nära platsen där striden ägt rum. Lukten av
blod drog till sig frätare och de ville undvika dem så mycket de kunde. Dessutom ville de röra på
sig för att komma bort från den dystra skogen.
Ingen sade något när de började gå igen. De var försjunkna i egna tankar. Det enda som
hördes var trädens svaga skrapande när vinden rev i dem och ljudet av deras egna fotsteg. Marken
sluttade stadigt nedåt. De skulle snart vara framme vid träsket.
Kapitel 16
Sulwaträsket smög sig på något sätt på dem och de märkte knappt att de var i utkanten av träsket
förrän de började trampa i allt större vattenpölar och hålor fyllda med unket stillastående vatten.
Träden växte ännu glesare här och de flesta var ruttna eller nedfallna. Glest utspridda växte
buskar och andra lövträd som tydligen klarade sig bättre i träskmiljö, men annars fanns här inte
mycket, förutom en stark doft av förruttnelse och stora moln av myggor. Ibland kunde de höra
någon enslig fågel långt inne i träsket men de såg dem aldrig. De bröt av några kvistar från en av
de få buskarna de hittade för att slå bort de värsta myggmolnen som surrade runt deras huvuden.
Vägen genom träsket var mödosam och det gick långsamt att ta sig fram. De var snart
161