Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

hade varit och det förvånade dem. Valgone trodde att det berodde på att ingen varit här på flera
hundra år och att borgen var skyddad från tidens tand under träsket. Tanken på att de verkligen
hade träsket någonstans ovanför dem fick Tar att bli nervös. Tänk om stenväggarna plötsligt
rasade samman och begravde dem i mörkret? Han blev avbruten i sin tankegång när Tife förtjust
kungjorde att hon hittat användbara facklor i en trasig kista vid ena väggen. Valgone tände dem
med sin vita magiska låga och snart hade de alla en brinnande fackla i handen. De stoppade ner
några extra i sina packningar innan de vände uppmärksamheten mot den stängda dörren.
Gland försökte få upp dörren och han grymtade när han satte axeln mot den och pressade så
hårt han kunde. Ett svagt skrapande var det enda som avslöjade att dörren rörde på sig. Något
blockerade den på andra sidan. De hjälptes alla åt att trycka på den och till slut gled den upp så
pass mycket att de kunde ta sig igenom. När dörren gled upp möttes de av en mardrömssyn.
Innanför dörren låg en hög med skelett som desperat sträckte ut sina benhänder mot dörren.
En lång mörk korridor vindlade sig in i borgen framför dem. Längst med väggarna fanns fler
skelett. Många satt bara mot väggarna och stirrade ut i mörkret med sina tomma ögonhålor. Det
var som om de gett upp hoppet för länge sedan och bara inväntade den barmhärtiga döden. Några
av de fasansfulla skepnaderna höll benknotor i sina förstenade famnar, som för att skydda sina
nära och kära från det oundvikliga slutet.
”Borgen måste ha varit förseglad”, muttrade Valgone medan han försiktigt föste ett skelett åt
sidan med foten. ”De var förmodligen fångade här inne när hela staden sjönk ner i marken.”
Tar kände sig olustig och han kunde se att de andra tänkte samma sak. Han ville inte råka ut
för samma öde som människorna här en gång hade gjort. Gland böjde sig ner och tog upp ett
tjockt ben som han sköt in under dörren som en stötta för att den inte skulle slå igen. Sedan
fortsatte de in i borgen.
De passerade ett antal dörrar på sidorna av korridoren. Somliga var stängda och gnisslade när
de sköt upp dem och andra var låsta. Innanför fanns små kammare eller större rum men de fann
inget av intresse. Det verkade ha varit sovsalar eller enkla förrådsrum. I slutet av den långa
korridoren hittade de ytterligare en trappa som ledde nedåt i mörkret. När de kom ner såg de i
facklornas fladdrande sken att de befann sig i en stor sal.
Trappan de kommit ner för mynnade ut i en stor pelare som stod mitt i salen. Salen som låg
framför dem var större än de först trott. Utmed väggarna försvann långa korridor in i mörkret.
När de gått runt i den stora salen ett varv hade de bildat sig en uppfattning om hur den såg ut.
171