Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

Kapitel 31
Tar och Tife var tillbaks på värdshuset Ljusa Lyktan. De satt vid ett bord intill ena väggen och
pratade och skrattade med varandra. Det var mycket folk på värdshuset nu och Ezat, som glatt
hälsat dem välkomna åter, fick springa fram och tillbaka med tallrikar och ölstop.
Det hade gått en vecka sedan de lämnat lägret ute på Cardunloslätten och de hade tagit farväl
av sina vänner. Gland hade tillsammans med Faris, Larun och Casha återvänt till Faroiskogen
med resten av desertörerna. Kellar hade erbjudit dem tjänster i den venloriska armén, men de
hade tackat nej. De var fria män nu och ville fortsätta leva så.
”Du vet vart vi finns om du behöver våra tjänster igen”, hade Gland sagt till Kellar innan de
skildes åt.
Valgone hade försvunnit samma kväll som Tar hade kommit till lägret. Ingen hade sett
honom ge sig av utan helt plötsligt hade han bara varit borta. Ingen var egentligen förvånad.
Valgone visste mycket mer om magi och de magiska elementstenarna än någon av dem och de
visste att han var tvungen att skydda dem. Det var hans plikt som stenväktare. Sent på kvällen
hittade Tar två nya läderpåsar med ädelstenar i sin ficka och han log för sig själv åt den gamle
mannen. Han och Tife hade fått betalt för sina strapatser till slut.
Armén hade börjat packa ihop och skulle snart återvända till Argovona tillsammans med
Kellar. Han hade också sänt Produs tillsammans med drygt tusen man till Collcott för att försäkra
sig om att de inte skulle vilja starta något mer krig. De trodde inte att de skulle möta något
motstånd nu när Chratunga var död och de planerade att marschera in i staden för att tydligt
markera att de inte tolererade ett anfall på sitt land.
Tar och Tife hade lämnat lägret dagen därpå då de ville ha lite lugn och ro. De valde att bege
sig till Argovona för att hämta värdesakerna de gömt på värdshuset de nu befann sig på. Sedan
skulle de se vad staden hade att erbjuda. Tars arm var fortfarande skadad men den verkade
konstigt nog läka snabbare än normalt. Nu behövde han bara ett bandage som höll fast
stödskenan till armen. Mitellan hade han slängt i en gränd. Tife tittade oroligt på honom när han
vevade med sin bandagerade arm i luften men hon sa inget.
Strax efter att de kommit till värdshuset hade Tar försvunnit ut i staden. Tife ville veta vart
han skulle men han hade vägrat svara. Hon hade varit arg och orolig under den dryga timmen han
hade varit borta. Varför skulle han ge sig ut i staden nu? De var ju äntligen säkra och tillsammans
309