Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

Ett litet rektangulärt rum öppnades framför dem. Utmed väggarna löpte en hylla som var full
med diverse saker. Där fanns flaskor i olika utföranden som innehöll vätskor i olika färger. Tar
drog försiktigt ur proppen på en flaska med en gulgrön trögflytande sörja i. Det luktade ruttet och
vämjeligt. Det fanns också en del skålar, kärl och torkade växter. Små oljelampor som stod
utställda med jämna mellanrum mellan alla saker lyste upp det lilla rummet med sitt klara sken.
På en hylla fanns en liten samling av lerfigurer. Tar kände igen formerna av en katt och en häst,
men det fanns också andra miniatyrvarelser han inte kände igen. En påminde honom om en stor
lurvig hund, men benen var för korta på ett sätt som han inte kunde placera. En annan såg mest ut
som en oformlig klump med lemmar på. I mitten av rummet fanns två rader med låga bokhyllor
som var fyllda med gamla böcker. I ett hörn fanns också ett litet träbord och en pall. På bordet
stod en liten flaska med något mörkt i. Tar gissade att det var bläck. Bredvid låg ett par blanka
skriftrullar utslagna. Det såg ut som om någon brukade spendera mycket tid här nere.
”Bra jobbat mästertjuven”, sa Tife glättigt när de klev in i rummet men Tar ignorerade henne.
Han svepte med blicken över rummet för att hitta det de kommit för. Tar gick förbi bokhyllorna
till den bakre väggen av rummet och där, på hyllan under en glaskupa, låg den blå stenen. Han
lyfte försiktigt bort glaset och tog upp stenen. Den kändes fuktig och kall i hans händer. Den var
helt rund och mycket vackrare än Tar hade föreställt sig. Den tycktes skimra när han vred på den.
”Får jag känna på den?”
Tar ryckte till av Tifes röst, han hade inte hört att hon kommit upp bakom honom. Han vände
sig om och stirrade in i hennes stora gröna ögon. De glittrade av förväntan och spänning i det
bleka ljuset. Han tittade misstänksamt på henne och han var plötsligt motvillig att ge ifrån sig
stenen. När Valgone berättat om den hade han trott att det var en ädelsten han skulle stjäla, men
det här var något annat. Han visste bara inte vad. Han hade aldrig sett något liknande. När han nu
såg hennes bedjande blick räckte han till slut över stenen till kvinnan. Hon tog emot den som om
det var ett barn och höll den försiktigt i sina kupade händer. Hon gapade hänfört och smekte den
varsamt med ena tummen. Hon tittade glatt upp på Tar, log stort och gav honom en hård spark i
magen helt utan förvarning. Tar vek sig dubbel av förvåning och han var tvungen att kippa efter
andan.
”Tack för sällskapet, vi ses kanske igen”, sa hon med sin klingande röst från andra sidan
rummet. Sedan drog hon ur nyckeln och släppte den innanför dörren innan hon slog igen den och
försvann uppför spiraltrappan.
26