Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

Fast risken fanns att Tasrun skulle tvinga honom att dricka vatten om han lät bli att fråga. Det var
värre att bli tvingad än att be om vatten. På något sätt kändes det fel att sätta sig på tvären på det
sättet, i så fall försökte han hellre fly igen. Tar visste inte vad han tyckte mest illa om, att förlora
en bit av sin värdighet eller att bli ompysslad som ett barn av sin fångvaktare varje gång han var
för stolt för att fråga om de mest naturliga saker.
Tasrun som alltid tycktes kunna läsa hans tankar sträckte utan ett ord ned en vattenflaska till
honom. Tar stirrade ursinnigt ned i marken men tog sedan vattenflaskan och drack girigt stora
klunkar ur den tills den var tom. Sedan räckte han tillbaks den till Tasrun som utan ett ord tog
emot den och spände fast den vid sadelväskorna.
De hade färdats norrut drygt en vecka och Tar var hela tiden mycket medveten om att de
närmade sig Collcott. Han hade alltid tyckt om staden, men nu låg det ett mörkt moln över tanken
på att sätta sin fot där igen. Nu var han inte längre en fri man som kunde göra som han ville. Nu
var han så gott som Chratungas fånge och han visste alltför väl att han inte hade något val.
Dagen efter de lämnat Sulwaträsket hade Tar försökt fly. Han hade väntat tills de slog läger
under några klippor i södra vildmarken. De hade ätit och Tar hade kurat ihop sig i utkanten av
ljuscirkeln som deras lilla lägereld gav. Tasrun hade under hela tiden knappt sagt ett ord till
honom. Enda gångerna han pratade var när han pekade ut vägen då de färdades på små viltstigar,
men annars verkade det som han knappt brydde sig om att Tar var med honom. Tar i sin tur
kände sig fortfarande mörbultad efter första gången han försökt fly från Tasrun, men han hade
inte gett upp. Han vägrade ge upp och han var fast besluten att fly från sin fångvaktare.
Det märkligaste hade varit att Tasrun inte ens brytt sig om att ta Tars vapen. Han hade
fortfarande sina knivar vid bältet och några dolda under kläderna. Tar kunde för sitt liv inte räkna
ut varför han hade fått behålla knivarna och ibland trodde han att Tasrun helt enkelt hade glömt
bort att muddra honom. Eller att han var för dum för att tänka på det. Han hoppades att Tasrun
helt enkelt kände sig alltför självsäker och att han gjorde ett stort misstag som lät Tar behålla sina
vapen.
Den natten vid lägerelden sov Tar bara en kort stund. Han somnade nästan direkt när han lagt
sig i utkanten av eldens sken, men han var så fast besluten att fly att han sov oroligt och bara
korta stunder. De gånger han vaknade öppnade han försiktigt ena ögat på glänt och kunde
konstatera att Tasrun sov med ryggen mot honom på andra sidan elden.
Tar lyssnade länge på Tasruns andhämtning och när han var säker på att denne verkligen sov
258