Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

hans blick.
Det var den som hade haft glasskivan framför sig. Glaset låg nu krossat på golvet i tusentals
bitar. Raset nere i fängelsehålan måste ha skakat hela borgen så att glaset hade gått sönder. Han
hade varit för koncentrerad på att hitta en fackla så han hade missat att det krasade under fötterna
på honom. Ingen av dem hade haft tid eller energi att undersöka tavlan närmare förut men nu
kände han sig dragen till den på ett konstigt sätt. Han visste att han borde ge sig ner till
fängelsehålan igen och försöka få ut sina kamrater, men istället gick han fram till tavlan. Han
skulle bara undersöka vad det var som fångade hans intresse och sedan skulle han hjälpa sina
vänner.
När han kom nära såg han hur fantastisk tavlan egentligen var. Stenarna som utgjorde motivet
var fint slipade och de skimrade i olika färger. Ett par grönaktiga stenar utgjorde tallar och åter
andra föreställde stenar som låg i skogen. De var till och med slipade så att ett tunt lager ovanpå
föreställde mossa. Tar var fascinerad över alltsammans. Hur kunde man göra en tavla bestående
av stenar och få den att se så levande ut? Djupet i tavlan var också fängslande. Eftersom den inte
var målad utan snarare ett konstverk så kunde han se skuggor dansa mellan de små träden längre
in i miniatyrskogen. Något rött glimmade längre in i tavlan och Tar sträckte ut handen för att nå
det. Han fick ställa sig på tå för att nå men det räckte ändå inte. Han höll facklan i ena handen och
hävde sig upp på tavlans ram för att komma åt bättre. Tavlan var större än den först verkat. När
han stod där på knä på ramen svajade han till och tappade balansen. Han skrek förfärat till när
han ramlade in i tavlan. Han förväntade sig tusentals skärsår från de små utsirade, vassa träden.
Istället blev han mäkta förvånad när han insåg att han ramlat ner i ett utrymme bakom tavlan. Ett
litet hål öppnade sig framför honom som fortsatte längre in. Han tittade runt omkring sig och
tänkte att det måste vara en korridor som blivit igenmurad och dold med hjälp av den raffinerande
tavlan.
Nyfikenheten tog till slut över och han ålade sig in i det lilla hålet med facklan framför sig.
Det var inte långt och han var snart inne i ett litet fyrkantigt rum. Det var knappt större än den
lilla cellen de hade varit i innan men det var så högt i tak att Tar inte såg vart det slutade. Han
tittade sig förundrat omkring. Tavlan hade dolt den lilla gången så bra att han aldrig skulle ha
gissat att det fanns ett lönnrum bakom den. Han blev nästan besviken när han först inte såg
någonting i rummet. Han gick ett varv runt rummet och knackade på väggarna i hopp om att det
skulle finnas något bakom, men han hittade inget. Han suckade och tänkte precis gå därifrån när
181