Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

dolda kvistar och rötter.
“Så jag går med på den gamle mannens resa för att det är ytterligare ett sätt att förstöra för
kungen. Dessutom verkar ju den där stenen verkligen vara magisk och farlig och så länge kungen
eller Chratunga inte har den är jag nöjd.”
Tar tyckte hon lät helt uppriktig och kände sig överraskande nog lite skamsen för att han inte
ville anförtro henne mer om sig själv. Men så var det att vara tjuv. Ju färre som visste något om
en desto bättre. Det var hur som helst inte viktigt för deras korta resa tillsammans.
“Så vad säger du Tar? Du som är en hedersman och allt. Kan jag lita på att du ser efter mig
medan vi tar oss till Argovona? Vi kan byta en ädelsten på det om du vill.”
Han tvärstannade och vände sig om och stirrade på henne.
“Vad menar du?”
“Ja du gör ju det här för pengar. Om jag ger dig en av mina ädelstenar måste väl det vara
betalning nog för att du ser till att ingen hugger mig i ryggen de kommande dagarna? Om vi ändå
ska hålla ihop ett par dagar kan vi lika gärna se efter varandra.”
Tar hade faktiskt inget emot förslaget. Han visste inte hur ärlig hon var men han visste att om
han gav sitt ord på att vaka över henne så skulle han hålla det. Tar hade alltid värdesatt folk som
höll sitt ord. Han var mycket medveten om att som tjuv så var det verkligen tveksamt att tro på
honom, men trots sina färdigheter och sitt yrke så försökte han hålla vad han lovade. Som han såg
det hade han inget att förlora på det.
“Det går jag med på. Men bara på villkoret att du gör samma sak för mig. Det innebär alltså
att jag litar på ditt ord också.”
”Avgjort”, Tife log strålande mot honom.
Han tog upp läderpungen med ädelstenar i och grävde i den med två fingrar. Han grymtade
lite innan han fick upp en grön smaragd som gnistrade i solskenet som letade sig igenom
trädkronorna ovanför dem. Tife gjorde likadant men fick fram en röd ädelsten istället. Hon
stirrade på den blänkande stenen, som var ungefär lika stor som toppen av ett pekfinger, en kort
stund innan hon gav den till Tar som fick den gröna i utbyte.
“Då så. Då har vi köpt lojalitet gentemot varandra. Det ska bli ett par intressanta dagar det
här.” Han log ett snett leende mot henne.
Tife log och nickade till svar innan de började gå mot vägen igen.
Det tog dem en timme att ta sig ur Faroiskogen innan de äntligen såg skogsbrynet spricka upp
46