Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

“Vi lever fortfarande i alla fall.”
Hon lät uppgiven och Tar förstod henne. Vilka männen än var så ville Tar inte sitta här.
Förmodligen skulle männen döda dem förr eller senare. Tar hade ingen aning om vad banditerna
skulle vilja ha dem till. De kunde ju inte vara mer än vandringsfolk i banditernas ögon men så
kom han plötsligt ihåg läderpungarna med ädelstenar de hade med sig och svor tyst för sig själv.
Ädelstenarna skulle garanterat väcka obehagliga frågor. Han studerade deras fängelse lite
noggrannare och såg att buren de befann sig i var ganska stor. Ungefär fyra kvadratmeter och han
kunde nästan stå upprätt i den utan att slå i gallertaket av störar. Han var mörbultad men känseln
började återvända med en stickande känsla som kröp genom kroppen.
“Det är nog bäst vi försöker sova lite. Vi kan ändå inte göra något nu. Bättre att försöka få
tillbaks styrkan.”
Tife mumlade något till svar och Tar beslöt sig för att låta henne vara ifred. Han funderade snabbt
på om de skulle försöka bryta loss någon av störarna i trägallret men då såg han en vakt som gick
runt buren. Det var något konstigt med alltihop. Ett par laglösa banditer skulle inte ha gjort sig
sådant besvär med välbyggda träburar. Och varför var de fortfarande vid liv? Om banditerna
hittat deras ädelstenar skulle de kanske vara nöjda och döda dem direkt. Han hade hört talats om
andra rövarband norr om Relnore för ett par år sedan som anfallit karavaner under ett halvår
innan den dravanska armén skickats dit för att röja upp. De rövarbanden hade dödat
urskiljningslöst och inte lämnat några levande vittnen.
Han la sig ner på den kalla hårda marken och föll snart in i en orolig sömn trots alla frågor
som virvlade i huvudet på honom.
När han till slut vaknade hade solen gått upp. Han kunde inte riktigt avgöra hur lång tid han
sovit men det började bli ganska varmt i deras fängelse. Han antog att det var någon gång på
förmiddagen. Ovanför dem sken solen och på himlen drog små vita moln obekymrat förbi.
“God morgon.” Tife hade tydligen vaknat före honom. När han tittade upp såg han att hon satt
med ryggen mot burväggen och tuggade på en köttbit.
“Vi fick frukost”, sa hon mellan tuggorna och pekade på en skål som stod vid hennes sida. I
den fanns lite kött, ost och bröd. En vattenlägel låg bredvid skålen och Tar kände hur törstig han
var.
“En av banditerna gav oss maten och sen gick han igen utan att säga någonting.”
“Hur länge har jag sovit?” Tar gned sig sömndrucket i ögonen och blängde på deras fängelse
55