Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

på flykt.
Det var mer ansträngande än han trodde att försöka utöva magi men vid det här laget var han
lika entusiastisk och förväntansfull som han varit som pojke när han upptäckt hur lätt det var att
stjäla pengar från intet ont anande människor som såg ner på honom.
De hade alla varit spända under veckan som gått och det var inte konstigt med tanke på allt
som hängde över dem. Det var krig i antågande och de hade hela tiden kastat nervösa blickar över
axeln utifall att de var jagade. Att ha Tasrun efter sig var illa nog, men de ville utöver det inte
råka stöta på borgaler eller något ännu värre. Dessutom visste de inte vad som fanns i
Sulwaträsket. Hittills hade de inte sett något men det gjorde dem bara än mer nervösa.
Faris hade många gånger räddat dem från onödiga gräl genom att titta på dem med sin
oskyldiga blick som kunde smälta sten och sträcka upp sina små händer mot dem och erbjuda
dem att krama Väs. De kunde helt enkelt inte vara arga någon längre stund när de såg den lilla
flickan med tygkatten titta på dem på det sättet.
Tife var klar med maten och de satte sig alla ner för att äta kvällsvard. Hon hade kokat en soppa
med grönsaker och köttbitar och kryddat ordentligt så att de skulle hålla sig varma. Det smakade
ljuvligt och Tar tackade i smyg sig själv för att han själv aldrig skulle orka krydda mat på det här
sättet, i alla fall inte under sådana här omständigheter. Tife såg belåten ut när de alla tackade
henne för den goda maten. Sedan gick de och lade sig. Valgone tog första vakten och de andra
somnade snart.
Natten var händelselös och Tife som hade sista vakten väckte dem i gryningen och de rev
snabbt sitt läger och satte återigen av in i skogen. I det annalkande dagsljuset såg de bättre vart de
var på väg i den snåriga skogen, men den blev bara tätare och snårigare ju längre in de kom. De
skulle vara tvungen att lämna hästarna snart eftersom de inte kunde leda dem överallt utan att
förlora flera dagars marschtid på kuppen. De hittade en liten bäck som långsamt flöt fram i
skogen. Där släppte de hästarna efter att ha sadlat av dem och gömt sadlarna och annan packning
de inte kunde ta med sig under ett buskage. Här skulle hästarna klara sig ett par dagar, om det inte
fanns rovdjur här förstås men den risken var de tvungna att ta. Det fanns ingen annan stans att
göra av djuren och här hade de åtminstone mat och vatten.
De gick på gåsmarsch genom snåren och försökte hålla så rak kurs som möjligt. Valgone gick
i täten och han ledde dem långsamt men säkert allt djupare in i den dystra skogen. De var snart
149