Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

människor här ute i skogen. Kanske banditernas läger tänkte han. De skumpade fram ytterligare
ett par minuter och hästarna frustade av ansträngning när de arbetade sig uppför en brant backe.
Repen skar in i Tar ännu mer och han kände sig helt bedövad av smärtan. Han trodde nästan att
repen skulle skära honom i bitar. Till slut kom de upp på plan mark igen och repen lättade något
om honom. Skratt och rop hördes runt omkring.
“Då ska vi se vad vi har här”, hördes en barsk grov röst.
“Sätt de här två i den stora buren och de andra i den lilla buren.” Den okända mannen hejdade
sig och Tar hörde steg komma mot honom. Mannen som bestämde deras öde började plötsligt
skratta. Ett bullrande olycksbådande skratt.
“Sätt den här i fållan. Det är ett befäl.” Rösten lät ondskefull och Tar var säker på att det var
honom de skulle sätta i fållan, men istället hörde han hur de förde iväg någon annan. Personen
som skulle in i fållan protesterade högljutt. Tar kände hur repen lossades runt honom. Känslan när
trycket runt kroppen lättade kändes som en befrielse. Han fick en hård knuff i ryggen så att han
skulle börja gå. Tar var helt mörbultad och kunde knappt lyfta fötterna efter den obekväma färden
på hästryggen men han lyckades i alla fall stappla framåt. De stannade inte långt därifrån och
någon avlägsnade repen runt hans händer. Han fick ytterligare en hård knuff i ryggen så han föll
framstupa framåt. På något sätt lyckades han slita av sig huvan så fort han tog mark. Han tittade
sig omkring medan han masserade sina domnade handleder. Det hade mörknat mer än Tar trodde
och det var nästan mitt i natten. Han kunde inte se mycket av deras omgivning förutom att de
befann sig i en bur av något slag. Han såg ett par lägereldar en bit bort och konturerna av män
bredvid dem. Här och där hördes skratt och lågmält tal men han hörde inte vad de sa. Tife dråsade
plötsligt ihop bredvid honom och Tar såg att hon också hade händerna fria nu. Männen hade tagit
alla deras ägodelar och alla vapen så de kunde inte göra mycket åt sin situation här.
Buren de satt i bestod av kraftiga störar uppställda tätt ihop och hopsnörda med rep och
läderremmar. Det var egentligen inte mycket till ett fängelse, men utan någon kniv skulle de inte
kunna tälja sig igenom trägallren. Om de skulle försöka sparka sönder buren skulle de inte lyckas
särskilt bra eftersom det skulle ge ifrån sig alldeles för mycket oväsen. En man stängde
trägrinden framför dem och den gnisslade klagande. Han hängde ett stort lås av järn på grinden
och gick sedan därifrån utan ett ord. De var fast i sitt fängelse.
“Mår du bra?”, frågade Tar viskande.
Tife hostade till där hon låg bredvid honom.
54