Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

”Det där ska ge oss ljus under natten. Stenen är inte varm, men vi får åtminstone lite ljus.”
De andra tittade häpet och imponerat på Valgone och på stenen som låg mellan dem och de
var alla glada över att inte behöva spendera natten i träsket i totalt mörker.
Tar tog första vakten efter att de ätit sin kalla mat. De andra kröp ihop och lade sig tätt intill
varandra. Faris kröp ihop i Tifes famn och Valgone och Gland låg strax intill dem.
När de andra somnat försökte Tar skicka ut sina magiska slingor i mörkret. Han
koncentrerade sig så hårt han kunde men av någon anledning såg han ingenting med magins
hjälp. Det var som att vara blind. Han kunde inte se något utanför ljuscirkeln som stenen gav
heller. Mörkret var så kompakt att det gick att ta på.
Timmarna flöt på under tystnad och Tar trodde nästan att tiden stannat. Han var för spänd för
att kunna tänka. Istället lyssnade han ideligen efter ljud ute i träsket. Det var tyst som i en grav.
Inte ens grodorna hördes. Han undrade om det enda som levde här var varelsen i vattnet. Svaret
kom nästan omedelbart.
I samma ögonblick som han reste sig upp för att väcka Tife genljöd ett utdraget tjut genom
natten. Det var det mest skräckinjagande Tar någonsin hört och nackhåren reste sig omedelbart
samtidigt som en våg av kallsvett löpte igenom honom. De andra vaknade av tjutet och satte sig
klarvakna upp under vindskyddet. Det lät som den ihåliga metalliska klang som ekot efter en
klämtande klocka ger ifrån sig, fast mycket starkare och mer utdraget.
Som om en varg ylade i klockan, tänkte Tar skräckslaget.
”Vad var…?”, Gland hann inte avsluta frågan.
Ett nytt ihåligt och metalliskt tjut besvarade det första och den här gången lät det närmare.
Det fanns åtminstone två varelser där ute i mörkret. De satt på helspänn och hörde tjuten
ytterligare två gånger men de verkade avlägsna sig. Tar tyckte han såg ett par gröna ögon ute i
mörkret, men de försvann lika fort som de kommit fram. Efter att ha stirrat ut i mörkret en stund
bestämde han sig för att nerverna spelade honom ett spratt. Han undrade hur långt skenet från den
lysande stenen syntes ute i mörkret. Han kände sig plötsligt väldigt olustig. Han kom plötsligt på
att det var som att skylta till varelserna ute i träsket att maten var serverad.
Valgone avbröt tankarna som virvlade runt i huvudet på honom.
”Vi måste försöka få lite sömn. Jag har ingen aning om vad det där var men det verkar som
det har försvunnit. Får vi inte sova lite kanske vi råkar illa ut imorgon. Vi har inte råd med
misstag här.”
165