Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

fått fart på elden igen och kokade nåt i en gryta. En välbehaglig doft spred sig genom skogen och
det kurrade i magen på Tife. Tar satt bredvid Casha och de småpratade glatt. En bit bort satt en
man som Tife knappt pratat med. Han hette Narim och han tuggade hungrigt på något. Han hade
en fläskläpp och han flinade och nickade mot Tife när han såg att hon hade vaknat. Tife
funderade på vad som kunde ha hänt under natten, men hon avbröts i sin tankar då magen gjorde
sig påmind med sitt envisa kurrande. Hon reste på sig och gick bort till Tar och Casha. De var
inne i ett samtal som rörde fållan och hur den kunde användas på bästa sätt. Tar var tydligen
fascinerad över den. Tife hörde bara några ord men den djävulska anordningen fick henne att må
illa. Desertörerna använde den tydligen till att motivera sina fångar. Det var inte så ofta de tog
soldater ur den dravanska armén till fånga, men när de gjorde det så behövde fållan inte äta
särskilt många förrän resten var redo att kapitulera. De hälsade på henne när hon kom och slutade
som tur var att prata om fållan. Istället bytte de samtalsämne.
”Hur hamnade du här Casha?”, frågade Tar.
Casha lade ifrån sig kniven som han satt och putsade på och tittade på dem med en
outgrundlig min.
”Eller vill du inte prata om det?”, la Tar skämtsamt till.
”Jo då. Jag funderar bara på vart jag ska börja. Det var nog egentligen tänkt så här från första
början”, började Casha efter en kort stunds tystnad. ”Jag gick med i armén för kanske tio år
sedan. Då var jag fortfarande en ung pojkspoling som inte visste mycket om världen, men det
militära hade alltid fascinerat mig. Jag är uppvuxen på en bondgård ett par dagars marsch söder
om Smedernas Dal. Där levde jag fram till min femtonårsdag och hjälpte till hemma med alla kor,
getter och hästar. När jag blev femton år var jag dock gammal nog att ge mig av till Collcott och
väl där hamnade jag snart i Glands våld.” Casha log åt minnet.
”Generalen är en bra karl ska ni veta. Han är hård men rättvis och jag kan tala om att han
ingjuter respekt i sina mannar. Han är ju stor som ett hus till råga på allt. Nåväl, liksom alla nya
soldater drillades vi hårt under den första tiden i armén. Gland var vårt befäl redan då och han
lärde oss det mesta om att strida. Men han kan vara lynnig ibland. Det fick en god vän till mig
erfara då han glömde sitt svärd på borggården efter en dags exercis. Gland skällde på honom gott
och väl en halvtimme och sedan blev min kamrat beordrad att sopa hela borggården. Han skulle
ha fått hålla på hela natten, men vid mörkrets inbrott kom Gland ut igen och sa att det räckte och
att min kamrat skulle inställa sig vid köket för utspisning. Sedan var han mycket tydlig med att
74