Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

Kellar blickade dystert bort mot Vargpasset som avtecknade sig som en svart skåra mellan
Angimal och Faroiskogen vid horisonten. Han ångrade nästan deras beslut att retirera. Den
dravanska armén hade vällt fram ur mynningen som getingar ur ett getingbo och han visste att
deras chanser att överleva mot en så stor armé här ute på slätten var små.
Den venloriska armén hade kämpat tappert men han uppskattade att den dravanska armén
fortfarande var minst tre gånger så stark. Han gned sig om kinderna med handen och suckade
tungt. De hade förlorat passet för lätt. De behövde ett mirakel för att överleva nu.
Kapitel 29
Tife kisade och höll andan. De kunde trots det stora avståndet höra mumlet från de tusentals män
som befann sig vid foten av berget. Hon hade aldrig sett Vargpasset förut, men nu såg hon
mängder av människor myllra omkring vid öppningen. På det här avståndet såg den inte ut mer
än som ett hack i bergssidan mellan Angimal och Faroiskogen.
Hon vred på huvudet och såg Gland ligga på mage lite längre upp på klippan. Han spejade
intensivt mot passet medan hans blick gled fram och tillbaks över slätten. Han skuggade ögonen
med handen för att se bättre. Sedan grymtade han missbelåtet till. Han vände sig halvt om och
vinkade till Valgone som muttrandes ålade sig fram till Gland. De pratade lågmält till varandra
och var nära på att börja gräla högljutt när de inte kom överens. Till slut ålade de tillbaks ned.
Tife följde efter. Faris väntade vid en liten träddunge vid foten av klippan. Där de nu befann sig
var slätten fårig av stora stenar och klippor. Den lilla flickan tittade storögt på dem när de kom
tillbaks. I famnen höll hon Väs tryckt mot bröstet. Hennes blonda hår var smutsigt av den snabba
färd de gjort från Irissjön men hennes ögon tindrade klart. Tife tyckte att flickan var söt. Faris
fyllde igen hålet och den känsla av ångest som började sprida sig i Tifes kropp. Hon visste att det
var för att hon saknade Tar, men varför kändes det som om hon svikit honom? Det hade hon väl
inte gjort? Det var inte hennes fel att borgen i Sulwaträsket hade rasat in och att någon tagit Tar.
Hon skakade olustigt på sig för att bli kvitt känslorna.
De hade fortfarande ingen aning om vart han tagit vägen, men Tife saknade Tars sällskap,
hans närvaro. Hon visste inte vad det var, men hon tyckte om honom. Hon var övertygad om att
han skulle tänkt ut en plan åt dem om han vore här nu. Minnet av deras teaterbesök i Argovona
gled genom henne som ett smärtsamt skimmer. Hon hade tyckt om den gröna klänning han köpt
286