Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

Han försökte förtvivlat slå bort tankarna men de kröp genast in i hans medvetande igen.
Plötsligt satte han sig kapprak upp. Han hade glömt hur han tagit sig ut ur borgen och
anledningen till att han blivit tillfångatagen från första början. Han kunde använda magi. En
strimma av hopp tändes plötsligt i honom.
Han kravlade sig upp på fötter och stirrade ned på sin friska hand. Hur skulle det gå till att fly
härifrån med hjälp av magin? Utan att veta riktigt vad som hände frammanade han bilden av den
röda ädelstenen han fått av Tife för sitt inre och han kände hur magin långsamt sipprade fram i
hans kropp, likt en ilning längs ryggraden.
Han koncentrerade sig och samlade kraften i magin i handflatan och genast flammade en
klargul låga upp. Han manade på kraften ytterligare tills lågan ljudlöst höjde sig i hans hand. Han
koncentrerade sig och svingade armen med all kraft mot dörren. En stråle av eld slog ut från hans
öppna hand och slog fräsande in i dörren. Häpen över sin egen kraft tog han ett steg bakåt och
lågan i hans hand försvann omedelbart.
Två av plankorna i dörren var svedda men det såg inte ut som han orsakat mycket skada på
den. Istället började rummet fyllas av rök från de svedda plankorna. Det var inte mycket men han
hade inte räknat med det och han började genast hosta när röken letade sig ner i hans lungor. Han
visste att om han inte lyckades ta sig ut skulle han riskera att dö av röken. Tanken gjorde honom
rasande och han uppbådade all sin kraft för att återigen tända lågan i handflatan. Den hade nu en
rödare färg än tidigare och han kunde känna att den fick kraft av hans vrede. Han sträckte
långsamt ut handen mot dörren och lät magin strömma igenom honom. Strålen av eld slog
återigen ut från hans hand och den brandgula elden slog med full kraft in i dörren. Den splittrades
som om den vore gjord av papper och flög med ett väldigt dån ut i det lilla rummet utanför. Tar
hann inte hejda kraften innan den slog in i stenväggen bredvid dörren mitt emot hans egen cell.
Där elden träffade väggen uppstod ett stort hål. Grus och damm virvlade runt i luften. Tar var
förbluffad över att magin kunde vara så kraftfull, men han hade inte tid att fundera på det. Om
han ville ta sig levande ur slottet var han tvungen att tänka efter. Han kunde redan nu höra
förvånade rop utanför den stora ståldörren från vakterna där ute.
Strax därefter hörde han nycklar klirra när vakterna försökte få upp ståldörren som skärmade
av hans cell med resten av fängelsehålan. Tar gjorde sig beredd och höll eldslågan i handflatan
redo. När dörren öppnades släppte han lös kraften och de två vakter som öppnade dörren brändes
till döds innan de hann förstå vad som hände.
274