Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

var fienden. Han hoppades att det var Casha och hans män, men efter nattens anfall ville han inte
ta några som helst chanser. Han skuggade ögonen med handen medan han blickade ut över fältet.
Det var omöjligt att se vilka det var på det här hållet.
Kellar vände sig till Produs och resten av befälen som hade samlats runt omkring honom.
”Är det någon som vet vilka det där är?”
”Nej, mannarna säger att de såg dem för en liten stund sen bara. De verkar ha kommit
österifrån, från Faroiskogen. Antingen är det soldater från Dravanu som är otroligt korkade.”
Kellar nickade gillande åt Produs. De hade tänkt precis samma sak. ”Eller så försöker de göra en
avledande manöver och anfalla oss på ett sätt som vi inte är beredda på.”
Det hade Kellar inte tänkt på och han började genast fundera på åtgärder om det skulle bli ett
sådant scenario.
”Eller”, fortsatte Produs, ”är det några som helt enkelt försöker hinna ikapp oss. Jag kan inte
se hur många det är härifrån, men det är en alldeles för liten styrka för att ha en chans mot vår
armé. De verkar inte ens ha hästar. Alltså tror jag att de antingen är efterblivna eller att de helt
enkelt inte är från den dravanska armén.”
Kellar nickade mot mannen. Det lät rimligt.
”Fast de kanske inte är efterblivna”, tänkte han högt. Förmodligen var det bara en grupp män
som försökte komma ifatt dem. Det bekräftade också hans misstankar att det skulle kunna vara
desertörerna som skulle ansluta sig till dem. Men kunde han vara säker? Hade han fel kanske han
skulle förlora fler män idag.
”Produs, se till att höja beredskapen hos mannarna. Jag vill inte bli veta av några
överraskningar. Men jag tror inte att det är en fientlig styrka där borta.” Han pekade mot
dammpelaren som långsamt rörde sig närmare. ”Vi gör halt här och inväntar dem.” Produs
nickade och gav sedan de andra befälen order som de skulle vidarebefordra till soldaterna.
Kellar vinkade till sig ett yngre befäl med ett ljusbrunt skägg.
”Skicka ut en ryttare för att möta dem, det är onödigt att riskera ett bakhåll bara för att de på
det här avståndet inte ser ut att kunna göra skada.”
Mannen med skägget bugade snabbt och sprang sedan iväg för att hitta en lämplig ryttare.
Strax därefter dundrade en häst med ryttare förbi dem mot gruppen som närmade sig.
Det var lätt att missta sig på tid när det gällde stora avstånd på den böljande slätten och det
tog ryttaren en bra stund att komma fram till gruppen långt där borta över kullarna. Efter vad som
211