Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

min kamrat efter maten skulle inta horisontellt viloläge och att Gland inte ville se honom förrän
morgonen därpå. Hård med rättvis som ni hör.
Jag fick mig ett par avhyvlingar jag med. En gång tappade jag en skål med soppa precis när
jag fått den. Gland tvingade mig då att putsa svärd två timmar, men inte utan att först ha fått en
ny skål. Han vet att ingen fungerar bra på fastande mage.
Nåväl, det här var ju under början av vår utbildning inom det militära så det är sånt man får
räkna med. Några av oss märkte dock snabbt att Gland inte hade samma värderingar som de
andra befälen. Visst stod några honom nära, men långt ifrån alla. Särskilt misralerna kastade alltid
onda och misstänksamma blickar på honom. Hur som helst så var vi ute på uppdrag allt
emellanåt. En gång jagade vi fatt ett mindre rövarband och lyckades ta dem till fånga efter en
hård strid. Gland insåg snabbt att det bara var fattiga människor som inte hade något val förutom
att stjäla, så istället för att slå ihjäl dem på plats så lät han några av dem löpa. Men bara efter att
ha försäkrat sig om att de skulle upphöra med sin verksamhet, som han uttryckte det. Det var nog
då jag visste på riktigt att jag ville följa honom, vilka beslut han än tog.
Och sen, för lite drygt ett år sen var vi utanför byn Abderalt när vi fick order att döda alla där
eftersom Skuggorden tydligen hade tagit över byn. Om inte Gland varit där och satt ner foten
skulle jag och många andra ha utfört ordern. Men istället valde han att desertera, trots att han då
skrev på sin egen dödsdom. Jag var en av soldaterna som följde med honom. Och här sitter vi
alltså idag, mitt ute i skogen”, Casha kliade sig oberört på hakan, sedan flinade han och tillade:
”Men mat har vi och gott sällskap, så jag klagar inte. Det kunde ha varit sämre.”
Tar och Tife nickade tyst till svar. Casha hade berättat sin historia med glädje och den
smittade på något märkligt sätt av sig. Gland verkade vara en bra karl som skapade sina egna
regler. De tystnade och stirrade tomt framför sig en stund utan att veta vad de skulle säga.
Kort därefter kom de andra och satte sig runt elden.
”Hände det något inatt?” Tife blängde misstänksamt på Narim och hans fläskläpp som lyste
ilsket rött i ansiktet på honom.
”Nej, ingenting alls. Jag och Tar pratade en stund bara.” Narim vände hastigt bort huvudet
och tog istället en stor tugga av brödet han höll i. Hans kinder hettade och han stirrade stint ut i
skogen.
Tife tittade förvånat på honom. I ögonvrån såg hon att några av de andra männen tystnat. Hon
undrade vad som egentligen pågick men Gland avbröt hennes funderingar. Han kastade en skarp
75