Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

och förmodligen gjorde mannen en bra vinst på att sälja dem. Men hästarna skulle tjäna Tar och
Tife bra. I samma stund hände något en bit bakom dem på vägen.
De vände sig om alla tre och damen i den gräsliga klänningen försökte hänga sig ut utanför
deras vagn för att se vad som stod på. Någon gormade högljutt medan andra skrek upprört. När
Tar fick se vad det var föste han Tife bakom sig med ena armen och letade samtidigt efter sin
dolk med den andra. Han fann den och kramade skaftet hårt medan ögonen smalnade på honom.
Det var en grupp soldater från Collcott som undersökte de resande. Det såg ut som de
undersökte alla på vägen. Deras grå uniformer stod i skarp kontrast till vägen och de vanliga
människorna. De knuffade bryskt undan folk som högljutt protesterade och sökte igenom deras
vagnar och kärror. Det var åtminstone trettio soldater som plötsligt kommit ifatt dem. Tar förstod
först inte varför de var så här långt från Collcott men insåg nästan genast att deras flykt därifrån
förra natten inte gått obemärkt förbi och att de nu snart skulle bli upptäckta. Soldaterna kunde
förstås vara här av andra anledningar, men eftersom de betedde sig som de gjorde fanns det
egentligen inga alternativ. Han såg sig omkring och försökte bedöma deras chanser att fly. Det
var åtminstone tjugo meter till skogsbrynet så om de skulle ta den vägen skulle soldaterna utan
tvekan se dem och sätta efter dem som försökte fly visiteringen. Även om de inte visste att det
var Tar och Tife som tagit den magiska stenen så skulle ett par som försökte smita in i skogen dra
uppmärksamhet till sig.
Soldaterna var fortfarande en bra bit bort men de närmade sig snabbt och metodiskt och de
kunde helt enkelt inte missa Tar och Tife på det här avståndet. Tife svor till där hon stod bakom
Tar.
“Jag antar att vi får ta hästarna lite senare”, sa Tar snabbt och så oberört han kunde. Om
soldaterna misstänkte att det var de som stulit den magiska stenen skulle de med all säkerhet bli
tillfångatagna och sedan visste man inte hur det skulle gå. Tar hade ingen lust att ta reda på det.
Han vände sig om och knuffade lätt till Tife och så började de gå åt andra hållet. Mannen med
kulmage ropade till dem.
“Herr Jarlazi! Era pengar. Ni har ju inte fått några hästar.”
“Behåll dem”, sa Tar med sammanbitna tänder. “Om du vill kan du försöka uppehålla de där
så länge det går istället.” Tar hade trots allt tagit två guldmynt från mannen och bara två ur egen
ficka. Så i själva verket hade han betalt honom med hans egna pengar. Två guldmynt var bra
betalning för ingenting hur som helst.
49