Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

hans blick fastnade på något i ett hörn. Det var en svart hoprullad pergamentrulle. Han böjde sig
nyfiket ner för att ta upp det. Rullen kändes kall när han höll i den och han övervägde att lägga
tillbaks den, men sedan vecklade han med darrande händer upp pergamentet. Spänningen i det
hela var för stor för att avstå. Hade han tur kanske det var något värdefullt som gick att sälja om
han lyckades ta sig ur borgen levande. Det såg ut som en dikt när han till slut hade rullat ut hela
rullen och höll den utsträckt framför sig. Han hade lutat facklan mot ena väggen och den gav
honom tillräckligt med ljus för att läsa vad som stod på rullen.
En av tio får tillträde
att i Garba stiga in
för att hämta och bruka
en av de mäktiga.
Rau’Hekon
Han förstod inte det sista ordet. ”Rau’Hekon.” Vad skulle det betyda? Han sa det högt mest
för att smaka på ordet och i samma ögonblick som han sa det smulades pergamentrullen sönder i
hans händer. Han stirrade häpet på stoftet som långsamt dalade ner mot marken.
Sedan började han känna sig yr. Känslan blev snabbt värre och han började känna sig febrig.
Han förstod inte vad det var men känslan blev snabbt starkare. Han utstötte ett rosslande när
hettan steg i kroppen på honom och det kändes som han brann upp inifrån. Det kändes som han
skulle spy och han hade bara en tanke i huvudet; att ta sig ut ur borgen.
Hans värld snurrade och han tappade all tids- och verklighetsuppfattning. På något sätt
lyckades han få tag i facklan och kravla sig ur rummet, häva sig upp ur tavlan och snubblande ta
sig uppåt i borgen. Han försökte gång på gång kräkas men han kunde inte trots att han aldrig i
hela sitt liv mått så illa. Strupen snördes åt varje gång och hettan inom honom stegrades tills den
till slut blev outhärdlig. Han ville slita bröstkorgen ur kroppen för att bli av med smärtan men han
kunde inte förmå sig att göra det. Hans ögon tårades så han kunde knappt se vilken väg han skulle
gå i borgen. Facklan släpade efter honom och den fräste hotfullt när den dunsade mellan
stenplattorna på golvet. Han måste ut. Han såg som i dimma hur spiraltrappan som ledde upp till
tornet och ingången närmade sig. När han kom fram till trappan tog han stöd mot väggen för att
inte falla omkull. Han fick uppmana sina sista krafter för att ta sig uppåt.
182