Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

”Stenarna är tyvärr inte vårt enda bekymmer. När jag tog reda på vart eldstenen finns
passerade jag Ravaslätten. Där hade en armé slagit läger. Jag lyckades smyga så pass nära att jag
kunde se vilka de var och att de alla var enade under ett banér, det dravanska. Jag höll mig på
avstånd från lägret, så jag kan inte säga exakt hur stor armén var. Men den var mycket större än
jag först trodde, kanske sextiotusen man. Chratunga och Garland har inte legat och latat sig utan
har istället enat länderna runt Dravanu. Hur vet jag inte, men säkert med lögner och falska löften.
Armén är hur som helst ett stort hot bara den och Garland tänker med hjälp av Chratunga
använda den till att underkuva resten av världen för att vara säker på att den här gången få tag i
elementstenarna.”
”Vänta lite. Hur vet du detta? Armén du pratade om kanske bara var ute på övning?” Glands
röst avslöjande inte vad han tänkte.
”Nej. Jag tillfångatog en vaktpost och efter lite övertalning berättade han det lilla han visste.
Han sa att armén snart var redo att ge sig ut i krig för att besegra alla fiender som försökte sätta
sig emot kungens vision att skapa en fredlig värld utan ondskefulla människor. Jag frågade vilka
fienden var men han mumlade bara något om Skuggorden. Jag dödade honom och sedan gav jag
mig av hit så fort jag kunde och här sitter vi nu.”
Kung Kellar som hittills suttit tyst började ana vart detta skulle leda.
”Så nu vill du att vi ska gå i krig.” Det var inte en fråga utan ett konstaterande.
Valgone nickade och han såg med ens gammal och härjad ut.
”Det är inte lätt att begära detta. Tro inte annat. Men som det ser ut nu har vi inget val. Får
Garland tag på elementstenarna är vi för evigt dömda. Lyckas han med krigsmakt lägga världen
under sina fötter så är vi också dömda. Vi måste försöka få tag på elementstenarna före honom
och får vi inte det måste vi i alla fall ge alla oskyldiga människor en chans att undvika slaveriet
som kommer följa i arméns spår. Du kan själv skicka ut spanare för att bekräfta att det verkligen
finns en fientlig armé så att du vet att jag talar sanning.”
”Jag tror dig.” Kellar lät självsäker och han verkade inte tvivla på ett ord av allt han fått veta.
Han lät snarast förväntansfull.
”Att vara kung är inte alltid ett nöje, men nu har jag i alla fall fått chansen att leva upp till
mina förfäders anseenden om att vara dygdiga och dugliga män. Argovona har en stående armé
på tjugotusen man och jag har goda kontakter med befälen. Jag ska genast se till att de blir
medvetna om situationen.”
133