Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

av intresse i den. Han började tvivla på att det var en bra idé att ljuga, men han hade redan tagit
första steget och det vore oklokt att ändra historien nu.
”Vi visste bara om platsen. Byn skulle ligga i skuggan av ett berg en halv dagsmarsch norr om
Relnore. Trots att vi inte kunde erbjuda kung Stogack fler detaljer var han ändå villig att betala.
Han verkade desperat efter sådan information. När hans spanare kom tillbaks från byn visade det
sig att Skuggorden inte fanns i där. Spanarna kunde inte hitta platsen vi pekat ut heller. Vi lurade
honom helt enkelt. När kung Stogack fick reda på detta blev han mycket ond på oss och vi var
tvungna att hastigt lämna Collcott. Det är hela sanningen, vi lurade kungen och därför var vi
tvungna att fly.”
Den väldige mannen drog långsamt fingrarna genom mustaschen med sin fria hand medan
han funderade. Tar trodde att hans bluff skulle hålla. Det var en bra lögn, särskilt som kungen
faktiskt verkade vara desperat efter information om Skuggorden. Plötsligt hårdnade greppet runt
halsen och Tar lyftes upp från marken. Han hostade medan han kämpade efter luft. Tar mötte den
väldige mannens grå ögon och insåg till sin fasa att bluffen inte hade fungerat. De grå ögonen var
kyliga och stenhårda. Paniken vällde fram genom Tar som en stötvåg då greppet hårdnade
ytterligare och plötsligt fick han ingen luft i lungorna alls. Hans synfält började hastigt minska
och det enda han såg var mannens grå ögon.
”Tror du jag är en idiot?” Mannens röst var lugn vilket skrämde Tar. Han visste att han gått
för långt, förmodligen skulle han bli strypt här och nu.
”Jag vet hur kung Stogack fungerar. Han må vara en dåre, men inte på det sättet. Han drivs av
helt andra saker än att skicka ut sina soldater på idiotuppdrag. Jag vet att han vill hämnas sin
drottning och att han håller Skuggorden skyldig till hennes död. Men han är fortfarande inte dum.
Så varför ljuger ni för mig?”
Han dunkade Tar mjukt mot gallret, fortfarande med ett fast grepp runt hans hals. Tar började
förlora medvetandet och han försökte desperat slå sig fri, men hans slag träffade bara den väldige
mannens underarm och han hade inte längre någon kraft i slagen. Det rosslade från hans hals
innan händerna slutligen långsamt föll ned och blev hängande utefter sidorna.
“Sluta. Släpp honom.” Tife som stod bakom Tar hade något desperat i rösten. Hon var
tvungen att rädda honom. Hon tyckte att Tars bluff varit bra, men den väldige mannen hade inte
köpt den. Nu fanns det bara ett sätt kvar för att rädda honom. Orden rann ur henne när hon
beslutat sig för att berätta sanningen.
61