Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

Det är en brant som sträcker sig långt in i skogen och håller vi den kan vi även hålla fienden
borta.”
”Jag ser till att sätta soldaterna i arbete så fort vi kommer tillbaks.”
Produs studerade branten nedanför dem medan han tankfullt gned sig på hakan.
”Är du säker på att de kommer den här vägen? Det ser ut som att det skulle vara alldeles för
stort besvär redan, även utan försvarsanordningar.”
”Det gör de”, sa Larun lugnt.
”Jag har stridit med dem, de kommer i första hand ta den kortaste vägen, även om det innebär
att de måste offra tusentals soldater. De kommer vara övertygade om att de har soldater nog att
helt enkelt krossa oss utan omsvep. Dessutom brukar misralerna vara bra på att piska på
mannarna. När de stöter på våra befästningar i passet kommer de att försöka ta sig igenom där
tills det står klart att det är lönlöst. Efter det kommer de att se sig om efter andra vägar och då är
Faroiskogen den mest logiska. De kommer hålla sig nära passet för att snabbt kunna komma runt
vår armé och hugga oss i ryggen. Men du har rätt. Det viktigaste elementet i strategisk krigföring
är att förutse det oförutsägbara. Vi ska därför göra som vi gjort i passet för att hindra dem att ta
sig runt oss. Vi vill att de kommer upp för den här branten, men inte längre. Det är vår bästa
chans.”
Larun tystnade och drog i flätorna på hakan. Det såg ut som han funderade på något men han
sa inget mer. De andra antog att han helt enkelt tänkte igenom allting. Kellar som stod bredvid
var otålig att sätta igång. Han visste att Larun hade rätt. När de diskuterat saken en stund var han
än mer övertygad om att det var en mycket bra plan att ha en mindre styrka stationerad här för att
försvara deras ryggar. Produs nickade också instämmande till slut. Kellar hoppades bara att
styrkan de satte här skulle vara tillräcklig. En gnagande oro hade börjat få fäste i hans
mellangärde och han insåg att det var för att han stod inför sitt livs strid. Om de inte lyckades
försvara passet skulle den dravanska armén tränga in i Venlora och då skulle världen som han
kände den kastas in i en mörk tidsålder av våld och död.
”Låt oss återgå till resten av mannarna”, sa han slutligen och de andra instämde.
Det var dags att sätta igång på allvar så att de verkligen hade ett försvar mot den numerärt
överlägsna fiendearmén. Kellar vände på klacken och började försiktigt ta sig nedför branten som
ledde till deras armé. Kellar avskydde att vänta och ville helst av allt få klart försvaret för ett par
timmar sedan. Men det var en lång väg kvar.
222