Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

fortfarande tid på oss att vända om.” Han pekade med svärdet ut mot slätten.
”Nej, vi kan inte ge oss ut dit. Om de dravanska soldaterna får syn på oss har vi större
problem än du tror.”
De utbytte en lång arg blick innan Gland slutligen började tala igen.
”Nåväl, då får du stanna här och gömma dig som en rädd hare, gamling. Jag tänker ta hand
om mina mannar.”
”Du är en dåre om du tror att du kan uträtta något ensam mot alla de där soldaterna.” Valgone
fnös föraktfullt mot den storvuxne mannen.
Faris kravlade sig ur Tifes knä och sprang sedan fram till Gland och kramade hans ben med
ena armen medan hon krampaktigt höll Väs i den andra och Tife kände sig plötslig olustig till
mods.
”Om vi gör något ska vi göra det tillsammans. Varför är du så ovillig att se efter vilka det är
där ute på slätten?” Hon vände frågan direkt till Valgone och hon höll trotsigt kvar blicken när
hans grå ögon borrade sig in i hennes.
”För att för mycket står på spel nu. Förstår ni inte det? Om den dravanska armén stoppar oss
och får tag i elementstenarna har vår resa varit förgäves. Om de får tag i stenarna kommer
Garland till slut att få tag i dem och då kommer han försänka världen i ett mörker som är värre än
ni kan föreställa er. Även om den venloriska armén verkligen befinner sig ute på slätten så spelar
det ingen roll. Det viktiga nu är att skydda elementstenarna och det gör vi inte genom att
promenera in i fiendens läger.” Valgones ögon lågade plötsligt och han såg farlig ut i sin slitna
smutsiga kåpa.
”Du glömmer en viktig sak”, Tife var fast besluten att få slut på diskussionen,
”Om den venloriska armén stupar där ute idag så finns det ingen som kan skydda Venlora
eller Argovona mot den dravanska armén och det är väl ett mörker som räcker och blir över för
de människor som råkar ut för det. Dessutom hindrar väl ingenting den dravanska armén från att
fortsätta leta efter elementstenarna när Venlora väl fallit? Om vi flyr nu vinner vi tid, men hur
mycket? Vi måste göra något.”
Valgone såg stridslysten ut, men sedan svepte han med blicken över de andras ansikten och
när han såg Faris stora runda ögonen slappnade han av något. Han suckade tungt och vände sig
bort från dem. När han vände sig om igen var han återigen beslutsam.
”Nåväl, vi ger oss av dit, men om det visar sig att det inte är den venloriska armén du såg så
288