Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

"Ja, och därför kan jag inte stanna här länge. De är inte säkra här och jag måste gömma dem
någonstans. Vi är säkra från hotet från Dravanu och Collcott. För stunden i alla fall, vem vet om
Chratunga planerar något annat. Jag måste i vilket fall som helst skydda de magiska stenarna till
varje pris."
"Jag förstår."
Kellar såg sig hastigt omkring en sista gång. Hans män hade skött sig bra. Han kunde se en
liten grupp dravanska soldater som fortfarande slogs, men nu var de i numerärt underläge. De var
inget hot längre. Det var verkligen över. Han vände sig återigen mot Valgone och denne nickade
som om han kunde läsa Kellars tankar. De två männen banade sig iväg över slagsfältet med Tife
och Faris efter sig. De behövde diskutera vad som skulle göras härnäst.
”Hur ser läget ut?”
Kapitel 30
Kellar vände frågan mot Produs som satt på en liten trästol på golvet i tältet. De hade slagit
upp ett provisoriskt läger där de höll ett rådslag för att få veta vart de stod just nu.
”Den dravanska armén är besegrad och splittrad. De få soldater som överlevde har antingen
flytt eller tagits tillfånga. Vi får bestämma senare vad vi ska göra med fångarna. Vi har också
börjat gräva massgravar åt alla kroppar för att undvika sjukdomar. Vi har vunnit en stor seger här
idag, men det har kostat så många liv. Vi har förlorat ungefär tre fjärdedelar av vår egen armé och
det kommer ta tid att reparera den skadan.”
Produs hade fått många skärsår över hela kroppen under stridigheterna men trots att han såg
tärd ut lät han lugn och saklig.
”Bra. Är misralernas ledare död?” Kellar kliade sig på kinden med sin friska hand. Han kunde
faktiskt inte komma ihåg att han sett Trapenner sedan de blivit uttvingade på slätten.
”Jag vet inte ers höghet, vi håller på att undersöka kropparna ute på slagfältet, men jag tror
inte han deltog i striden.” Produs gned sig på benet medan han funderade.
”Är du säker?”
”Nej, men vi såg honom hela tiden när vi slogs i Vargpasset. Han stack ut bland de dravanska
soldaterna och han lämnade aldrig sin häst. Jag såg honom inte under striden förut. Han kan ju
vara en av dem som blev bränd förstås, men jag tror helt enkelt inte han var där.”
299